Let's get out of this country

Ett par lördagar med fötterna högt ovanför marken, lite mera sommarfräknar, euforiska konserter i Göteborgsvimlet, några frihetsminuter med en boll på en gräsplan och förhoppningsvis lite skapande av popmusik i en lada. Och efter det...

Om 46 dagar är jag någon helt annanstans. Jag vet inte riktigt hur idén dök upp eller varför, men jag har mina spekulationer. Det var hösten -06 som planerna föddes. Det var en tung höst. Kuggade uppkörningar, kalla höslöv som klibbade fast på trasiga converseskor och brutalt dumpade hjärtan. Den där septemberdagen satt vi på sängen. Det fanns inte mycket att hoppas på just då. Du grät. Jag grät.

Vi bestämde att det inte skulle bli någon mer höst i Falkenberg. För hur underbar sommaren än är, så kommer alltid hösten hit. I samma veva som tuisterna packar ihop sina gula plastspadar, badenbadenstolar och engångsgrillar går luften ur allt.

Visst har jag tvivlat. Kanske är inte den här staden så dum? Man glömmer ju så fort. Det finns så många som betyder så mycket. Människor jag lärt känna ordentligt det här året. När man trivs känns det avigt att åka iväg. Men så kommer de där dagarna då man önskar sig härifrån. Dagarna då man kommer ihåg hur det kommer att bli. Eller så är de där dagarna förbi? Jag vet inte, och jag försöker att inte spekulera så mycket i det heller.

De som betyder något finns ju kvar. Och en av dem som betyder allra mest är mitt sällskap. Om vi inte redan är systrar, så kommer vi åtminstone att bli det. Och även om man redan vet allt om varandra så kommer man att få veta ännu mer när man bor tillsammans.

Förhoppningsvis kommer det att fortsätta dyka upp lite blogginlägg här. Jag ska försöka bjuda på kiltar, sjöodjur och whiskey. Och så lite indiepop då. För det är ju sånt de är bra på i Skottland.