It takes a fool

Efter att jag genomfört den vanliga lördagprocessen (gå upp innan solen, jobba, hem och sova) var det igår dags för konsert. The Ark och Timbuktu far landet runt och med sig igår hade de även Sahara Hotnights. Jag skulle inte vilja kalla någon av banden för särskilt sällsynta, men de är ändå sevärda. Så jag, Ellen och våra mindre kopior hoppade in i den blå lilla bilen och styrde kosan mot raggarbilarnas Mecka: Varberg.

Efter att ha köat en stund, och fått våra fördomar kring besökarna bekräftade, kom vi in på området. Precis alla verkade ha tagit sig dit. Mormor och morfar som sett The Ark på tv, barnfamiljerna som lyssnar på musik i familjebussen, människorna som hört några låtar av varje band på radio, urfansen som varit med sedan innan banden visste att de hade fans och tja.. you name it. Uppenbarligen hade många i vår bekanskapskrets fått för sig att åka dit, vilket var väldigt trevligt!

Först ut på scen var Sahara Hotnights. Efter att sett dem två gånger tidigare i år, en gång på trånga Diesel och en gång på Hultsfred, kan man väl säga att ribban var satt ganska högt upp. Tredje gången gillt måste jag, tyvärr, säga var en flopp. Sahara Hotnights är, och har alltid varit, ett band med potential. Tyvärr är inte familjekonsert vid fästningen innan det ens blivit mörkt riktigt rätt forum för damerna i Sahara. Deras svala och coola attityd fick inte direkt publiken att smälta, snarare verkade bandet ha motsatt effekt. Man kunde nästan tro att människorna i publiken, det uppsprickade molntäcket till trots, höll på att frysa till is. Inledningsaktens floppande tror jag beror på två faktorer. Den första är helt klart den svårflörtade publiken. Jag menar: Sahara Hotnights är ju röj! Let's move. Den andra är bandets problem med att anpassa sig efter målgrupp. Fulla människor på en festival behöver inte flörtas med. Nyktra barnfamiljer däremot behöver smörjas till lite. Hur som helst försökte jag röja så gott det gick. Quite a feeling, Hot night Crash och Visit to Vienna låg mig närmast hjärtat denna kväll.

Efter att Sahara Hotnights lämnat scenen utan några extranummer (Snälla. Pinsamt publiken!) började man rodda om för Timbuktu. Förra Timbuktu-konserten ägde rum på Hultsfred i år. Nämnas kan även att det var 5 minuter efter att jag och Annie varit på Anna Ternheim. Jag får nog ta och skriva ett eget inlägg om den konserten... Man kan i alla fall säga att vi inte var så mottagliga för Timbuktus svängiga och medryckande musik. Igårkväll däremot var en perfekt kväll för detta energiknippe! Jag skulle aldrig få för mig att sitta och lyssna på Timbuktu hemma, nej nej. Men när det kommer till livespelningar går han inte att motstå. Timbuktu, Mapei och Damn! har en förmåga att rycka med vem som helst. De ser ut att ha otroligt kul på scen och man kan inte annat än dansa när man ser dem. De flesta har hört hälften av låtarna på radion. Det är allsång och många leenden. Kanske skulle Timbuktu spelat allra först? Han skulle till och med få farmor att vippa på rumpan. Eller så skulle hon åtminstone säga att han är en trevlig pöjk den där Timbuckto, han har ju så mycket spring i bena!

Efter ännu en stunds roddande var det dags för The Ark. Jag och Ellen knödde oss fram till vi var i mitten två meter från scenen. Det var trångt, men inte särskilt rörigt. Själva The Ark-konserten är lite svår att beskriva. Ni som någon gång varit på ett av dessa sektmöten förstår, för er andra ska jag försöka förklara.

Ola Salo är en man med en otroligt tilldragande personlighet. Han bjuder ut hela sig själv, spexar och står inte still en enda sekund. Det är nästan så att man kan få för mycket av det glammiga och uppmärksamhetssökande. Radiodängor och melodifestivalhits levereras i en rasande takt. Det är lätt att slås av känslan som säger: det här är bara för mycket. Men i samma sekund som jag känner att mitt behov av den sortens musik är mättat vänder allt. Jag inser att fronfiguren i hela Sveriges The Ark har något att säga. Efter flera minuter långa, ganska substanslösa men ack så publikfällande, mellansnack om bockstensmannen kommer han till det som gör The Ark till kvällens höjdpunkt. När Salo börjar redogöra för att det är okej att vara annorlunda och att han skrivit en nationalsång för all idioter, då tror jag honom verkligen. Sakta sakta byggs introt till It takes a fool upp. Med en vän i handen tittar jag upp mot den blå himlen och inser att jag håller på att bli frälst av en man i vita hotpants. Jag var tillfälligt innesluten Sveriges utan tvekan största sekt. Starkt var det. Otroligt starkt.

Efter att konserten var slut sprang vi till bilen. Kanelbullar och Marit Bergman. Konsertextasen fick oss att skråla hela vägen hem. Våra mindre kopior lämnades av hemma. En raggardusch senare stod vi återigen och dansade. När det började ljusna åkte vi hem. Våra lätt hesa halsar sjöng på soundtracket till, den ännu outgivna, filmen om mitt liv; Tomorrow is today.

Det här är bra tider, det ska ni veta.