Svärta och spädbarn

Det där ingående inlägget om årets upplaga av Hultsfredsfestivalen har, av den ständiga anledningen som kallas tidsbrist, uteblivit. Även om mycket av det som rörde sig i huvudet efter festivalen nu har försvunnit finns det två saker som gjort väldigt starkt intryck på mig. Jag skulle vilja kalla dem för motpoler. Båda utspelade sig runt 23:45 framför Hulstfreds nästa största scen Pampas, dock på två olika dagar.

Precis när vi höll på att gå förbi alla krimskramsstånden efter bron började man höra att konserten redan börjat. När vi kom fram till björkarna kändes allt precis som i en film. Ljuset var mystiskt mörkblått. "ANNA!", utropade Annie. Och så sprang vi. Så gott bena bar sprang vi fram till scenen. Känslan som förmedlas var bland det mörkaste jag varit med om. Något otroligt dovt och stort fyllde bröstet. Det stora svarta täcket svepte in oss. En rysning längs ryggraden. Vackert. Otroligt vackert. "Spelar hon Lover's dream nu så börjar jag gråta", sa Annie.

Och visst började Anna Ternheim spela Lover's dream just i det ögonblicket. Strax därpå spelades I say no. Just den låten sjöng jag och en vän på min säng. Det var hösten för två år sedan. Jag spelade gitarr och vi sjöng. Du tyckte det var lite pinsamt. Några lögner senare var vänskapen söndertrasad. Och nu stod jag där, framför en scen på Hultsfredsfestivalen, och grät. Alla murar och spärrar rasade.

Exakt ett dygn senare stod vi där igen. Efter att killen bakom oss skrålat "Käka späääääädbarn!" så många gånger att han nästan tappat rösten, äntrade fröken Amy Winehouse scenen. Under timmen som följde efter det tycktes alla andra röra sig ovanligt långsamt. Jag tror aldrig jag har dansat så mycket och jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket. Det kallas visst för flow.