Det går inte att koka soppa på en spik, men uppenbarligen går det på städer

Jag och min pappa sitter alltid i soffan när vi äter. Köttfärspajen som blev över från avskedsfesten i lördags intogs under största möjliga tystnad. Tomma blickar. Sammförstånd.

För just nu är allt bara en enda stor soppa. Och jag hatar att se min pappa ledsen. Jag vet att han inte gillar när jag är det heller. Men nu satt vi där i soffan. Båda svikna på varsitt håll. Mitt ljus i tunneln är den 12 september. Att fly från soppan gör kanske att man glömmer problemen. Man får åtminstone lite tid på sig att smälta det hela. Min pappa däremot, han bor kvar i soppan. Han är ju så illa tvungen. Det är väldigt svårt att fly ifrån sina grannar.

Vi har ändå varandra.