Nu är sommaren slut (det är augusti ja, men sommar? nej.). När sommaren försvinner gör alla sommarjobbare detsamma. Min titel på jobbet är alltså inte längre sommarjobbare, utan snarare timanställd. Jag jobbar som en extrainsats i sann piketanda. Och eftersom det är fredag och alla är hungriga och alla barnfamiljer vill handla blandfärs och blöjor för att de precis fått lön och alla skriker och mjölken tar slut hela tiden, är en extrainsats mer än välkommen. Uppskattning is da shit. Jag känner mig välkommen på jobbet.
Två timmar av dagens jobbande spenderades i kassan. En tant på 75+ med mystisk plastpåse ställer sig i bautakön. Framför henne står 4 familjer, som handlar blandfärs och blöjor, har en Volvo med varm vovve i på parkeringen och en villa i Vinberg. När tanten kommer fram inser jag att hon inte vill köpa något.
- Vaffö gå det inte att panta den hä?, säger tanten och hotar mig med en PET-flaska.
- Har du provat att stoppa i den i pantautomaten ett par gånger? säger jag. Jag inser att nästa barnfamilj har börjat plocka upp sin kundvagn och att jag kommer att bli tvungen att stänga min kassa efter det. Den här tanten är en seg som en vindpinad enebuske.
- Jaha du, seru det har jag minsann gjort! Och den vägrar ta den! Hmpf. Tanten ger sig inte. Hon viftar med sitt pantkvitto på 3 kronor.
Tanten sätter sig nedanför min kassa. Tid är pengar, och det är ju faktiskt värt att vänta på att 5 barnfamiljer ska veckohandla. Ett par minuter senare hjälper jag tanten att trycka i flaskan i pantautomaten. [Errrrororor]. Som väntat. Precis lika osammarbetsvillig som vanligt.
- Jag är ledsen, men den här flaskan går inte att panta. Det enda vi kan göra är att slänga den.
Tanten tittar på mig, och sedan på flaskan. I ett ögonblick är hon fullt benägen att rycka flaskan ur min hand och banka den hårt och vettlöst i mitt huvud. Jag slänger flaskan snabbare än tanten hinner reagera.
- Mrmrm... kej rå.
- Ville du ha dina tre kronor?
- Jao, dom ska ja minsann ha!
Jag öppnar min kassa igen och börjar räkna ihop tantens tre kronor. Tanten vrider sig om och blänger på närmsta trebarnmamma. Hon önskar att jag aldrig hade slängt pantflaskan, för här behövs det minsann bankas vett i folk.
- Väldans vad alla handlar idag, ja säger då de...
- Jo, men så är det ju fredag. Och så får ju alla lön idag.
- Folk ba-a köper och köper, ack ack...
- Kvittot, och tre kronor. Tack så mycket!
Tanten lunkar vidare och kastar onda blickar på folket som lastar i sina plastpåsar. De har verkligen inte förstått hur man ska bete sig i en mataffär.
- Vaffö gå det inte att panta den hä?, säger tanten och hotar mig med en PET-flaska.
- Har du provat att stoppa i den i pantautomaten ett par gånger? säger jag. Jag inser att nästa barnfamilj har börjat plocka upp sin kundvagn och att jag kommer att bli tvungen att stänga min kassa efter det. Den här tanten är en seg som en vindpinad enebuske.
- Jaha du, seru det har jag minsann gjort! Och den vägrar ta den! Hmpf. Tanten ger sig inte. Hon viftar med sitt pantkvitto på 3 kronor.
Tanten sätter sig nedanför min kassa. Tid är pengar, och det är ju faktiskt värt att vänta på att 5 barnfamiljer ska veckohandla. Ett par minuter senare hjälper jag tanten att trycka i flaskan i pantautomaten. [Errrrororor]. Som väntat. Precis lika osammarbetsvillig som vanligt.
- Jag är ledsen, men den här flaskan går inte att panta. Det enda vi kan göra är att slänga den.
Tanten tittar på mig, och sedan på flaskan. I ett ögonblick är hon fullt benägen att rycka flaskan ur min hand och banka den hårt och vettlöst i mitt huvud. Jag slänger flaskan snabbare än tanten hinner reagera.
- Mrmrm... kej rå.
- Ville du ha dina tre kronor?
- Jao, dom ska ja minsann ha!
Jag öppnar min kassa igen och börjar räkna ihop tantens tre kronor. Tanten vrider sig om och blänger på närmsta trebarnmamma. Hon önskar att jag aldrig hade slängt pantflaskan, för här behövs det minsann bankas vett i folk.
- Väldans vad alla handlar idag, ja säger då de...
- Jo, men så är det ju fredag. Och så får ju alla lön idag.
- Folk ba-a köper och köper, ack ack...
- Kvittot, och tre kronor. Tack så mycket!
Tanten lunkar vidare och kastar onda blickar på folket som lastar i sina plastpåsar. De har verkligen inte förstått hur man ska bete sig i en mataffär.
Tänk om alla haft en personlig pant-tant. Vad mycket pengar de tjänat! Och så otroligt många fler timmanställda det skulle behövas i stans mataffärer...
2 kommentarer:
HAHAHA skön tant rofl!
oj! Det verkar lite som att man blir en samhällspsykolog när man jobbar i en mataffär. På mitt jobb träffar vi aldrig kunderna, men det händer märkliga saker där ändå..
Skicka en kommentar