Ge mig något som tar mig någonstans

Det är lördag kväll. Helt plötsligt står världen still. Efter att allt snurrat fort, fort, fort sedan förra lördagen tycks allt helt plötsligt så... jag vet inte. Varje dag den här veckan har varit en kick i sig. Det har varit en konstig vecka. En riktigt konstig vecka. Inte bara en, utan kanske tio, tjugo eller trettio gånger har jag trott att allt är på låtsas, eller att jag är med i en film.

I tisdags packade jag min ryggsäck och åkte iväg till Stockholm. När man reser ensam får man tid att betrakta. Min första betraktelse gjordes upptryckt mot ett fönster av en 150-kilos, väldigt svettig, jurist. Han och två andra pendlare skröt friskt om sina jobb, sin familj och hur lyckliga och lyckade de är. Bullshit, tänkte jag. Det var rätt skönt att byta tåg på stationen i Göteborg. Juristsvetten som jag badat i fick 20 minuter på sig att torka.

Tågresan till Stockholm var till en början ganska harmonisk. Efter att ha läst (ja, ni läste rätt) ett par kapitel i Till Isola och lyssnat på lite bra musik blev jag lite småhungrig. Den bästa lösningen att mätta hungern på när man åker tåg är att gå till Bistrovagnen och köpa en torr och dyr smörgås. Det är inte alls värt pengarna, men jag fick i alla fall sällskap av två trevliga tanter. Efter att jag tryckt ner smörgåsen återvände jag till min plats. I samma ögonblick som jag satte mig ner önskade jag att jag inte lämnat Bistron.

Som tur är kan man flytta sig hur man vill när man åker själv. Min sätesgranne visade sig lida av en värre variant av åksjuka/magsjuka/valfri magomtumlande sjuka. Plastpåsen där jag slängt mina två äppelsruttar fick sällskap av... nä. Låt oss inte spekulera. Resten av resan spenderades tillsammans med de två pratglada damerna.

Väl framme i Stockholm blev jag en del av myrstacken. För det är nog vad jag skulle vilja kalla det. Den strida strömmen av människor utan ansikten som slussas igenom biljettsnurror, vidare genom underjordiska gångar, upp ovan jord och vidare in i blåa monster med dragspel. Rösterna och skyltarna styr dig rätt. Alla vet vart de ska. Ingen tid att stanna upp och betrakta.

Det blå dragspelet tog mig ut i skärgården. Jag blir mer och mer övertygad om att det är som pappa säger. "Du är så lik mina systrar". Min gudmor och jag har nog något gemensamt. Å andra sidan blir jag orolig. Jag ser så mycket som jag inte eftersträvar, och antagligen kommer att göra allt för att undvika. Trots att skärgården är ett lungt och vackert paradis tycks människorna där aldrig kunna njuta av det. De har så fullt upp att sköta sina chefsjobb, som betalar det liv de lever, att de inte hinner leva.

Det kommer att dröja länge, länge innan jag får träffa dem igen. Och när de släppte av mig utanför Åhléns i torsdags högg det till lite i magen. Även om vi inte träffas ofta kommer jag att sakna dem. Det fanns även andra anledningar till maghugg. Sms:et i min inkorg brände som järn, direkt från ugnen. Jag stängde av mobilen. Den otrevliga, gnagande känslan vägrade försvinna. Jag tvingade mig själv att sätta på mobilen igen för att inte missa tåget. Jag tänkte på försvarsmekanismerna som vi läst om på psykologin. När något blir för ångestladdat finns det åtgärder. Jag valde att förtränga det hela. Imorgon, imorgon får jag ta tag i det.

På Stockholms central tog filmen fart ordentligt. Jag nickade åt tanter med röda resväskor, pratade med folk på perrongen och mötte blickar från människor. Alla på väg någonstans. Tåget visade sig vara jätteförsenat. Snart blev det en önskedröm att jag skulle hinna med mitt byte på Göteborgs station. Till sist rullade tåget in. I den sista vagnen, som tyvärr saknade AC, hamnade jag jämte en tjej med tatueringar och piercings över hela kroppen. En otroligt trevlig människa. Vad kan man annars förvänta sig av en hårfrisörska? Utan henne hade jag inte sett samma nöje i den långa resan. För lång blev den.

Ett träd hade tydligen trillat över spåret, så det blev en liten bussresa också. Dessutom var det krångel med växlar och gud vet vad. Snart behövde jag inte heller oroa mig över den brännande mobilen. Batteriet var i princip helt slut. Tågpersonalen informerade om att jag skulle få vänta nästan två timmar på Göteborgs station för att ta sista tåget hem. "Har du vägarna förbi..." snurrade runt runt runt i huvudet. Jag knappade in ett meddelande på mobilen, sen dog den. En vild chansning.

När tåget kommer fram står någon och väntar på mig. Det regnar och natten är svart. Två timmar senare åker jag med sista tåget hem. En kvinna viskar högt till sin granne att jag ser röd ut i ansiktet. Inte konstigt. Det kändes som om jag svalt solen. Aprilsolen.