Snälla, kan du hjälpa mig att fly?

De senaste timmarna har den vaknat. Den som inte speciellt många vet om. Den som många skulle vara ganska rädda för.

Rebellen är typen som skäller på chefen och totalt struntar i vad han säger. Rebellen rymmer hemifrån och ringer inte hem för att tala om var hon är. Och det läskigaste av allt är att rebellen struntar i det mesta och de flesta. Hon skulle till och med kunna skrika på folk, rycka hår ur näsan på dem och kalla dem för självcentrerade egoistiska ångvältshelvete. Sånt som man helt enkelt inte gör. Rebellen är typen som står helt ensam och klarar sig bäst så.

Rebellen är den som ständigt vacklar. Den som inte litar på någon. Den som inte talar om något för någon. Håller tyst, antar samma färg som väggarna, ser det andra inte ser, brinner som en bensinstation i brand och imploderar. Rebellen är den jag trodde försvann för 4 år sedan.

Rebellen är den förbannade tonåringen i mig. Den osäkra, fula och tysta tjejen som ingen vet något om. Hon som inte låter någon veta. Och just nu löper hon amok. Hon är så förbannad att hon skulle kunna klippa till någon. Men det gör hon inte. Hon är inte typen som exploderar. Istället imploderar hon. Klipper till sig själv så att näsbenet knäcks. Stoppar rivjärn i halspulsådern. Sväljer vassa saker.

Det är lite därför rebellen är rädd för sig själv. Hon är så bra på att skada sig själv. Och det finns inte en kotte som kan hjälpa henne ur cirkeln. Den enda som kan hjälpa rebellen att hitta sig själv är rebellen. Rebellen är sin egen fiende.

Du är så fruktansvärt ovälkommen. Du ska veta att jag hatar dig mer än allt annat.