En liten uppvärmning

The View- Lite stänk av folkpunk. Lyssna på Same Jeans.
Camera Obscura- Missa inte underbara låtar som Let's get out of this country, Lloyd I'm ready to be heratbroken och Let's go bowling. Underbar popmusik!
Belle & Sebastian- Behöver de ens någon presentation?
Franz Ferdinand- Sköna riff och slingor, några kilo attytid, lite sväng och kan man tänka sig! De är från Skottland.

Let's get out of this country

Ett par lördagar med fötterna högt ovanför marken, lite mera sommarfräknar, euforiska konserter i Göteborgsvimlet, några frihetsminuter med en boll på en gräsplan och förhoppningsvis lite skapande av popmusik i en lada. Och efter det...

Om 46 dagar är jag någon helt annanstans. Jag vet inte riktigt hur idén dök upp eller varför, men jag har mina spekulationer. Det var hösten -06 som planerna föddes. Det var en tung höst. Kuggade uppkörningar, kalla höslöv som klibbade fast på trasiga converseskor och brutalt dumpade hjärtan. Den där septemberdagen satt vi på sängen. Det fanns inte mycket att hoppas på just då. Du grät. Jag grät.

Vi bestämde att det inte skulle bli någon mer höst i Falkenberg. För hur underbar sommaren än är, så kommer alltid hösten hit. I samma veva som tuisterna packar ihop sina gula plastspadar, badenbadenstolar och engångsgrillar går luften ur allt.

Visst har jag tvivlat. Kanske är inte den här staden så dum? Man glömmer ju så fort. Det finns så många som betyder så mycket. Människor jag lärt känna ordentligt det här året. När man trivs känns det avigt att åka iväg. Men så kommer de där dagarna då man önskar sig härifrån. Dagarna då man kommer ihåg hur det kommer att bli. Eller så är de där dagarna förbi? Jag vet inte, och jag försöker att inte spekulera så mycket i det heller.

De som betyder något finns ju kvar. Och en av dem som betyder allra mest är mitt sällskap. Om vi inte redan är systrar, så kommer vi åtminstone att bli det. Och även om man redan vet allt om varandra så kommer man att få veta ännu mer när man bor tillsammans.

Förhoppningsvis kommer det att fortsätta dyka upp lite blogginlägg här. Jag ska försöka bjuda på kiltar, sjöodjur och whiskey. Och så lite indiepop då. För det är ju sånt de är bra på i Skottland.

Loney, Dear - Saturday Waits

Emmaboda

"Och det här programmet är till för er som, av någon anledning, inte kunde komma till Emmabodafestivalen!"

För ovanligheten skull lyckades jag få in P3 i den soptunnesugna radion i charken på jobbet. Först tyckte jag det var jättetrevligt att de gjorde ett inslag från Emmabodafestivalen.

"Som ni kanske redan vet så är det här den absolut sista indiefestivalen, eftersom arrangörerna Vinterbadarna anser att indiebanden bara vill sälja skivor, och ........"

Bitterheten och ilskan började sprida sig. Det började bli lite för mycket. Jag har liksom sedan länge förträngt hur förbannad jag var/är för att jag inte fick ledigt den här helgen, men nu fick elden nytt bränsle.

"Och som ni redan vet så befinner vi oss på den jättemysiga festivalen i EMMABODA! Festivalen för alla som gillar indie och pop. Artister som Shout Out Louds, Timo Räisänen, I'm from Barcelona och Almedal.. bla bla.. ochsåharvipratatnågrabesökareartisterströvarpåområdetdetärheltunderbart"

Och där rycktes sladden ur eluttaget. Det är ju mycket roligare att mala blandfärs än att prata med någon av medlemmarna i I'm from Barcelona. Eller dansa sig till extas på en Shout Out Louds-konsert. Eller att se Almedal för första gången.

Snälla, kan du hjälpa mig att fly?

De senaste timmarna har den vaknat. Den som inte speciellt många vet om. Den som många skulle vara ganska rädda för.

Rebellen är typen som skäller på chefen och totalt struntar i vad han säger. Rebellen rymmer hemifrån och ringer inte hem för att tala om var hon är. Och det läskigaste av allt är att rebellen struntar i det mesta och de flesta. Hon skulle till och med kunna skrika på folk, rycka hår ur näsan på dem och kalla dem för självcentrerade egoistiska ångvältshelvete. Sånt som man helt enkelt inte gör. Rebellen är typen som står helt ensam och klarar sig bäst så.

Rebellen är den som ständigt vacklar. Den som inte litar på någon. Den som inte talar om något för någon. Håller tyst, antar samma färg som väggarna, ser det andra inte ser, brinner som en bensinstation i brand och imploderar. Rebellen är den jag trodde försvann för 4 år sedan.

Rebellen är den förbannade tonåringen i mig. Den osäkra, fula och tysta tjejen som ingen vet något om. Hon som inte låter någon veta. Och just nu löper hon amok. Hon är så förbannad att hon skulle kunna klippa till någon. Men det gör hon inte. Hon är inte typen som exploderar. Istället imploderar hon. Klipper till sig själv så att näsbenet knäcks. Stoppar rivjärn i halspulsådern. Sväljer vassa saker.

Det är lite därför rebellen är rädd för sig själv. Hon är så bra på att skada sig själv. Och det finns inte en kotte som kan hjälpa henne ur cirkeln. Den enda som kan hjälpa rebellen att hitta sig själv är rebellen. Rebellen är sin egen fiende.

Du är så fruktansvärt ovälkommen. Du ska veta att jag hatar dig mer än allt annat.

Tingsek

Imorgon får det übermysiga kaféet Stålboms besök av ingen mindre än Tingsek. Kanske finns det fortfarande hopp för staden? Jag vägrar att ge upp hoppet.

Sover du fortfarande?

Det roligaste med födelsedagskalas är inte längre presenterna. Det är snarare intressant att spekulera i hur mycket folk är släkt med varandra. Vissa liknar varndra mer, andra mindre. Några tydliga drag går dock att urskilja. Den ena delen av min släkt har tydliga drag av envishet, svårt att hålla tyst och en viss förkärlek till perfekta trädgårdar. Den andra halvan verkar ha drabbats av precis samma envishet, men är något mer tystlåtna. Och så har de vissa trollgener, som det brukar heta.

Annars har det varit som vanligt. Sömnlös natt, presenter på sängen, provsmakande av prinsesstårtfyllning (den kan ju vara dålig...) och 4 händer fulla med släktingar. Har hittils inte drabbats av någon ålderskris. Det är ju trots allt nu som är den bästa tiden.

Du

Jag minns fortfarande hur han luktar. Blommigt rakvatten. De stora händerna. Den rödrutiga skjortan. Ingen tjock gammal gubbe, utan snarare en spänstig man. Han var stilig min farfar.

Jag brukade gå till farmor och farfar varje dag. När farmor stod upp och ner i rabatten brukade vi spela 31 eller lägga patiens. Sedan gjorde vi våfflor och drack rabarbersaft. Antränger man sig lite kan man fortfarande minnas hur den gamle mannen klättrade längst upp i äppleträdet. Han gav aldrig någonsin upp. Envis som en åsna. Väl där uppe satte han sig på en gren och log det där luriga leendet.

Men helt plöstligt tynade han bort. Fick vita kläder, en nål i armen och cancer i hela kroppen. Oftast blir jag lite lätt gråtfärdig när jag tänker på det. Men det är inte rätt dag att tänka på det idag. Idag ska det minsann saluteras!

Grattis på 80-årsdagen farfar. Hoppas de har äppleträd i himlen.

Morr

Någon jäkel misshandlade min bil vid Badhusparken i lördags natt. Mina vindrutetorkare såg till en början bara väldig skelögda ut. De svängde liksom inte riktigt i takt. Nu har de gått från skelögda till enögda. Den som är precis framför förarsätet ger bara ifrån sig plötsliga dödsryck ibland.

Rör du Bajlen får du med mig att göra.


Dagens låt: Belle & Sebastian- I love my car

Svärta och spädbarn

Det där ingående inlägget om årets upplaga av Hultsfredsfestivalen har, av den ständiga anledningen som kallas tidsbrist, uteblivit. Även om mycket av det som rörde sig i huvudet efter festivalen nu har försvunnit finns det två saker som gjort väldigt starkt intryck på mig. Jag skulle vilja kalla dem för motpoler. Båda utspelade sig runt 23:45 framför Hulstfreds nästa största scen Pampas, dock på två olika dagar.

Precis när vi höll på att gå förbi alla krimskramsstånden efter bron började man höra att konserten redan börjat. När vi kom fram till björkarna kändes allt precis som i en film. Ljuset var mystiskt mörkblått. "ANNA!", utropade Annie. Och så sprang vi. Så gott bena bar sprang vi fram till scenen. Känslan som förmedlas var bland det mörkaste jag varit med om. Något otroligt dovt och stort fyllde bröstet. Det stora svarta täcket svepte in oss. En rysning längs ryggraden. Vackert. Otroligt vackert. "Spelar hon Lover's dream nu så börjar jag gråta", sa Annie.

Och visst började Anna Ternheim spela Lover's dream just i det ögonblicket. Strax därpå spelades I say no. Just den låten sjöng jag och en vän på min säng. Det var hösten för två år sedan. Jag spelade gitarr och vi sjöng. Du tyckte det var lite pinsamt. Några lögner senare var vänskapen söndertrasad. Och nu stod jag där, framför en scen på Hultsfredsfestivalen, och grät. Alla murar och spärrar rasade.

Exakt ett dygn senare stod vi där igen. Efter att killen bakom oss skrålat "Käka späääääädbarn!" så många gånger att han nästan tappat rösten, äntrade fröken Amy Winehouse scenen. Under timmen som följde efter det tycktes alla andra röra sig ovanligt långsamt. Jag tror aldrig jag har dansat så mycket och jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket. Det kallas visst för flow.

It takes a fool

Efter att jag genomfört den vanliga lördagprocessen (gå upp innan solen, jobba, hem och sova) var det igår dags för konsert. The Ark och Timbuktu far landet runt och med sig igår hade de även Sahara Hotnights. Jag skulle inte vilja kalla någon av banden för särskilt sällsynta, men de är ändå sevärda. Så jag, Ellen och våra mindre kopior hoppade in i den blå lilla bilen och styrde kosan mot raggarbilarnas Mecka: Varberg.

Efter att ha köat en stund, och fått våra fördomar kring besökarna bekräftade, kom vi in på området. Precis alla verkade ha tagit sig dit. Mormor och morfar som sett The Ark på tv, barnfamiljerna som lyssnar på musik i familjebussen, människorna som hört några låtar av varje band på radio, urfansen som varit med sedan innan banden visste att de hade fans och tja.. you name it. Uppenbarligen hade många i vår bekanskapskrets fått för sig att åka dit, vilket var väldigt trevligt!

Först ut på scen var Sahara Hotnights. Efter att sett dem två gånger tidigare i år, en gång på trånga Diesel och en gång på Hultsfred, kan man väl säga att ribban var satt ganska högt upp. Tredje gången gillt måste jag, tyvärr, säga var en flopp. Sahara Hotnights är, och har alltid varit, ett band med potential. Tyvärr är inte familjekonsert vid fästningen innan det ens blivit mörkt riktigt rätt forum för damerna i Sahara. Deras svala och coola attityd fick inte direkt publiken att smälta, snarare verkade bandet ha motsatt effekt. Man kunde nästan tro att människorna i publiken, det uppsprickade molntäcket till trots, höll på att frysa till is. Inledningsaktens floppande tror jag beror på två faktorer. Den första är helt klart den svårflörtade publiken. Jag menar: Sahara Hotnights är ju röj! Let's move. Den andra är bandets problem med att anpassa sig efter målgrupp. Fulla människor på en festival behöver inte flörtas med. Nyktra barnfamiljer däremot behöver smörjas till lite. Hur som helst försökte jag röja så gott det gick. Quite a feeling, Hot night Crash och Visit to Vienna låg mig närmast hjärtat denna kväll.

Efter att Sahara Hotnights lämnat scenen utan några extranummer (Snälla. Pinsamt publiken!) började man rodda om för Timbuktu. Förra Timbuktu-konserten ägde rum på Hultsfred i år. Nämnas kan även att det var 5 minuter efter att jag och Annie varit på Anna Ternheim. Jag får nog ta och skriva ett eget inlägg om den konserten... Man kan i alla fall säga att vi inte var så mottagliga för Timbuktus svängiga och medryckande musik. Igårkväll däremot var en perfekt kväll för detta energiknippe! Jag skulle aldrig få för mig att sitta och lyssna på Timbuktu hemma, nej nej. Men när det kommer till livespelningar går han inte att motstå. Timbuktu, Mapei och Damn! har en förmåga att rycka med vem som helst. De ser ut att ha otroligt kul på scen och man kan inte annat än dansa när man ser dem. De flesta har hört hälften av låtarna på radion. Det är allsång och många leenden. Kanske skulle Timbuktu spelat allra först? Han skulle till och med få farmor att vippa på rumpan. Eller så skulle hon åtminstone säga att han är en trevlig pöjk den där Timbuckto, han har ju så mycket spring i bena!

Efter ännu en stunds roddande var det dags för The Ark. Jag och Ellen knödde oss fram till vi var i mitten två meter från scenen. Det var trångt, men inte särskilt rörigt. Själva The Ark-konserten är lite svår att beskriva. Ni som någon gång varit på ett av dessa sektmöten förstår, för er andra ska jag försöka förklara.

Ola Salo är en man med en otroligt tilldragande personlighet. Han bjuder ut hela sig själv, spexar och står inte still en enda sekund. Det är nästan så att man kan få för mycket av det glammiga och uppmärksamhetssökande. Radiodängor och melodifestivalhits levereras i en rasande takt. Det är lätt att slås av känslan som säger: det här är bara för mycket. Men i samma sekund som jag känner att mitt behov av den sortens musik är mättat vänder allt. Jag inser att fronfiguren i hela Sveriges The Ark har något att säga. Efter flera minuter långa, ganska substanslösa men ack så publikfällande, mellansnack om bockstensmannen kommer han till det som gör The Ark till kvällens höjdpunkt. När Salo börjar redogöra för att det är okej att vara annorlunda och att han skrivit en nationalsång för all idioter, då tror jag honom verkligen. Sakta sakta byggs introt till It takes a fool upp. Med en vän i handen tittar jag upp mot den blå himlen och inser att jag håller på att bli frälst av en man i vita hotpants. Jag var tillfälligt innesluten Sveriges utan tvekan största sekt. Starkt var det. Otroligt starkt.

Efter att konserten var slut sprang vi till bilen. Kanelbullar och Marit Bergman. Konsertextasen fick oss att skråla hela vägen hem. Våra mindre kopior lämnades av hemma. En raggardusch senare stod vi återigen och dansade. När det började ljusna åkte vi hem. Våra lätt hesa halsar sjöng på soundtracket till, den ännu outgivna, filmen om mitt liv; Tomorrow is today.

Det här är bra tider, det ska ni veta.

Välkommen

På söndag klockan 15.00 är det kafferep hos mig. Alla som vill är välkomna!


Pssst! Gillar du inte kaffe är det inga problem. Jag gör inte det heller nämligen.

L som i ledig

Klockan 08.00 vaknar jag med ett ryck och slås av följande tanke: JAG HAR GLÖMT ATT BESTÄLLA ROSTBIFF!

Visst är det en helt underbar känsla när man blir ett med sitt jobb? Eller inte. Särskilt inte när man blir ett med en kött- och charkavdelning i en mataffär. Idag har jag haft ledig dag. Ledig dag brukar vara synonymt med sovmorgon. Den här lediga dagen började istället med ett telefonsamtal till jobbet. Hurra.

Resten av dagen hade jag tänkt pressa på stranden tillsammans med alla semesterfirande tuister. Tyvärr tycktes Carola ha rotat fram sin största vindmaskin och ställt den på västkusten. Istället för att jobba på den rosa nyansen har jag idag ägnat mig åt följande:

• Hundpromenad. Eller den ädla konsten att släpa ut hunden ur huset och få den att göra sina behov.
• Joggingrunda. Eftersom hunden inte var promenadsugen fick jag rasta mig själv.
• Pajvärmning. Jag gillar inte färdigmat. Ingen kärlek i den.
• Musiklyssnande. Den tredje Shins-skivan och Sambassadeurs EP låg i brevlådan idag.
• Bokning av Thailandsresa. Jag stövlade in på Ticket, sa att jag ville åka till Thailand och gick därifrån med en räkning på alldeles för mycket pengar.
• Träffat Annie. Först hittade vi Amelie och Lena på det nya fiket på Rådhustorget. Sedan trodde jag att jag fått p-böter. P-bötern visade sig vara ett reklamblad. Vi traskade till Stålboms och fikade. Efter det cruisade vi runt på stranden och lyssnade på kopian av helgens blandskiva. Till sist landade vi hemma hos Annie. Popbandsplaner och andra filosofiska samtal är alltid trevliga.
• Matlagning. Köttfärspanini. Mmm!
• Telefonsamtal till Ellen och en Jägermeisterdrickande (!) mamma.

Ta hand om hunden, krukväxterna, tvätten, disken... och kylskåpet

Päronen är på semester i Tyskland. I vårt kylskåp står det 2 liter Falköpings mellanmjölk som går ut idag. Min syster ser det som sin plikt att dricka upp den. Hittils har det sprungit förbi två glas mjölk. Ett utan och ett med oboy.

Jag tror hon kommer få ont i magen.

Hennes pliktkänsla borde även gälla de två bruna bananerna som ligger som döda sälar på botten av kylskåpet. Smoooothie!

Chase the sun

Such a lack of taste

Efter alldeles för många dagar (9?) fick CDON för sig att skicka hem lite skivor till mig och min syster. Sambassaduer och en The Shins-skiva var restade. Okej, det kan jag acceptera. Två The Shins-skivor och en The Slaves-skiva dök i alla fall upp.

Min syster däremot hade beställt två skivor. Och hon är inte typen som beställer RIX FM festival 2007 och en Velvet Revolver-skiva. Hur fruktansvärt smaklös får man vara? Snacka om felskick.

Av de sju skivorna har tre blivit rätt. Heja.

Sommarjobbus antieffektivitetus

I måndags skickade jag efter 5 skivor från CDON. Hoppet om att skivorna skulle ligga i brevlådan när jag kom hem har drivit mig hela dagen. (Det var även detta som fick gårdagen att gå väldigt fort. Och onsdagen med för den delen). När klockan visade 18.00 bytte jag om i rask takt. Efter detta gick jag ut till min lilla blåa golf och körde i ilfart hem. Hela vägen hem såg jag mig själv ligga utbredd på sängen med stereon på skadligt hög volym. Bilen parkerades i garaget. Från garaget är det 20 meter till brevlådan. De 20 metrarna fullständigt sprang jag. Jag kastade mig på brevlådan och öppnade locket.

Inga skivor. Jag öppnade locket en gång till. Fortfarande inga skivor.

Min första tanke var: någon har stulit dem. Jag lyfte på huvudet och tittade åt vänster. 800 meter bort, i den vita villan, bor en 80-årig man. Han lyssnar säkert på P4, tänkte jag. 800 meter åt höger bor... nää... de lyssnar ju bara på Sven-Ingvars. Mina grannar har alltså inte stulit tre The Shins-skivor, en The Slaves-platta och Sambassadeurs EP Between the lines.

Slutsats: CDON har drabbats av den värsta av epedimier. Semesterviruset har tydligen slått hårdare än när centrallagret drabbades av pesten. Till följd av att all ordinarie personal drabbats av det, näst intill, dödliga semsterviruset och tvingats ta semster, har man med kort varsel fått sätta in arbetare av den mer semestervirusresistenta sorten.

Sommarjobbare är tydligen otroligt resistenta. Och så har de låg verkningsgrad.

Protesten (Från Annie och Johanna till DJ Karla)

Kalas

Herrejävlar. Gåshud deluxe. Jag var först lite småskeptisk till Way Out West. Småskeptisen har nu vänts. Jag har lyckats bli ledig från jobbet på lördagen. Jag har även bokat Göteborgs två, i princip, sista lediga sängar mellan lördagen och söndagen.

Allvarligt talat: Efter dagens bandsläpp vill jag vara där. Varenda minut. Hela tiden. Spelschemat är inte uppe än, men ni kan ju föreställa er sannolikheten att alla band jag vill se spelar på lördagen...

Jag är imponerad. Voxtrot för guds skull! Jag hittade dem innan deras skiva ens funderat på att ta sig till Sverige. Och nu får Way Out West för sig att boka dem. Och så Tough Alliance. Och på P3-snurarhelatiden Florence Valentin. De vet uppenbarligen hur en festival ska vara. Lite lagom nytänkande och vågad. Fräscha artister som är på uppgång, men även en del tyngre namn att grunda med.

Hoppas hoppas att jag får ledigt på fredagen också. För när Göteborg bjuder på tårtkalas i augusti, då vill man inte bara ha halva tårtan.

Minst sagt

Matilda: "-Johanna, klipp mig!"
Johanna: "-Nu?"
Matilda: "-Okej!"

2 timmar senare. Ett stycke syster är 2 kilo hår lättare.

Matilda: "-Det här är fruktansvärt spontant."
Johanna: "-Typ."
(Ännu en hårtes åker i golvet)
Matilda: "-Och väldigt impulsivt"

Om att ta beslut

Socionomprogrammet på Göteborgs Universitet är det beteendevetenskapliga program som har flest antal sökande i hela Sverige. 3344 personer har sökt detta program. 139 personer är antagna. Och vet ni vad?

(Jag är en av dem!)

Jag tänker tacka nej. Hur gärna jag än vill så finns det andra saker som betyder. Saker som måste upplevas. Snart ska flygbiljetten bort härifrån bokas. Visst är den på tur och retur, det är en sak som är säker. På returen står det dock april 2008.

Mardrömmen att jag inte kommer in nästa år finns ju där. Kanske kommer det här bli det värsta jag gjort? Eller så kommer det kanske bli det bästa? Det är en chansning från min sida. Kanske är det meningen att jag ska bli socionom? Eller så är det inte alls min grej?

Man måste våga chansa för att vinna. Årets chansning heter Skottland och inte socionomplugg.

Sambassadeur- New moon

Kylrummet

Ska strax gå och lägga mig för att, precis som vanligt, orka med att både jobba och partaja. Det är så det kommer att funka den här sommaren. Just för tillfället händer alltså ingenting exalterande eller superspännande. Om ni inte vill ha detaljer från mitt jobb då?

Dagens mest minnesvärda händelse var nog följande konversation i en av kylarna på jobbet:
"- Plocka av din ost från min salladspall, NU!" (efter tredje gången finns det ingen anledning att leka artig)
"-Öhhh. Ehhh. Okej."

Väl vid ost och salladspallen:
"-Det är ganska mycket ost." säger Herr Ostansvarig med en vädjande blick.
"-Ja, det ser så ut." säger Fröken Chark-, sallads- och brödansvarig. Herr Ostansvarig får en blick som säger att jagminsannintegårattförhandlamedplockaavostenförhelvete.
"Ge mig 5 minuter. Är det ok?"

Efter 5 minuter är två holländska ostar avplockade. Jag får helt enkelt hjälpa till med osten. Och eftersom jag inte tycker om pinsamma tystnader är jag jättebra på att kallprata:
"-Jobba i helgen?" startar jag konversationen med.

Helt plötsligt går det väl styrda kallpratet över styr och blir varmprat från Herr Ostansvarigs sida:
" Jaha! Så du ska ut i helgen? Vart brukar du gå? Jag har nog aldrig sett dig ute!"


Kallprat in kylrummet= ok
Varmprat in kylrummet= not ok

Veckans mest spelade

David and the Citizens- New direction
Camera Obscura- Let's get out of this country
The Concretes- Chosen one
Anna Ternheim- Me and you
The Shins- New slang
Shout Out Louds- Wish I was dead
Regina Spektor- Carbon monoxide
Camera Obscura- Let's go bowling
Celestial- The boy who never says goodbye

På torsdagar kommer sopbilen

Jag vill kasta tvivlet i papperskorgen
Beblanda sig med likasinnat material
Komprimera det och smula sönder det
Det som inte syns finns inte
Knyta igen den täta plastpåsen
Små barn ska inte trä över huvudet
Hoppa i de för stora trätofflorna
Får du någon luft. Svara! Får du någon luft?
Snubbla i trappan
Varför ha så bråttom?
Springa med andan i halsen
Regnvåta stenplattor med röd varningstriangel
Låta den blå lastbilen tömma den gröna tunnan
Rivstarta, upp för backen, ner för backen, svänga, volta...

Likt din farmors vigselring
Stämpeln i den går inte att tvätta bort
Som försvann
Trodde ni verkligen att skatan tagit den?
Låta tvivlet
Starkare än någonsin
Brinna på soptippen

Fetisch

Jag har en fetisch. Okej då, kanske inte riktigt så illa. Men nästan. Den som någon gång shoppat med mig eller tittat i min garderob vet vad de handlar om. Jag är en sjalfetischist.

Just nu är mitt sjalbehov omättligt. För exakt 9 dagar sedan försvann min lila sjal med vita och gröna mönster. Den är ungefär lika permanent på mig som mina tår. Den går att ta av, men det gör ont. Förra lördagen var en mycket, för att inte säga otroligt, konstig lördag. Allt mystiskt som hände har ganska länge överskuggat att sjalen försvann. Kanske låg den kvar i den gråa Nilson-kassen, kanske ligger den i Badhusparken eller så tja... kanske någon fiskmås har den som snuttefilt. Hur som helst är den borta.

Visst tycker jag om de sjumiljonertrehundrafemtusenåttionio sjalar jag redan har, men ingen blir någonsin lika bra som den lila. En perfekt sjal ska har rätt färg och mönster. Den ska dessutom vara lagom mjuk. Ofta kräver den en historia också. Den lila hittade jag i en skattkista i en jättemysig second hand-affär i en gränd i Århus. Det är alltid otroligt spännande att spekulera i vem som haft de innan och vad den varit med om. Kanske har en liten tant med en kryddträdgård haft den innan? Eller så kanske den har legat på en vind någonstans?

Det är helt klart något speciellt med second hand. Många tycker nog att det är äckligt, men jag har på något vis kommit förbi det stadiet. Sceond hand-affärer är oftast rätta stället att tillfredsställa mitt sjalbehov på. De senaste två dagarna har ägnats åt att försöka fylla det hål som den lila sjalen lämnat efter sig. Igår våldgästade jag Röda Korset. Det blev en röd sjal och en vit med en massa mönster på. Idag drog jag med mig systeryster till Halmstad. Hittade en sjal på Åhlens. Hoppas att jag har hittat minst en värdig ersättare. (För övrigt blev det ett par nya Cheap Monday, en brun tröja, ett blått linne och en rödrutig rock från Myrorna. Och en del annat.)

Du kan ju alltid fråga vart jag fått min sjal ifrån, så kan jag lova dig att jag har en liten historia. Annars är den liksom inte värd att ha runt halsen.

CSS - Let's Make Love and Listen to Death From Above

Så här bra kan dansmusik vara. Den dagen då CSS närmar sig stadens krogar kommer jag att skrika av lycka. Till dess [untz untz untz].