Att synas utan att verka

En gång i tiden kände jag mig missförstådd. Riktigt missförstådd. Folk visste inte vem jag var (för jag sa aldrig något) och folk visste inte vad jag tyckte (för alla andra tyckte så bra). Jag var riktigt bra på en sak: att plugga. Det var den enda glipan ut i världen. Mitt sätt att få uppmärksamhet på. På sikt väldigt krävande.

På den tiden hade jag en vän. Vi var aldrig särskilt lika varandra, men vi hade en sak gemensamt. Vi pluggade oss igenom tillvaron. Satt på sängen i det blåa rummet och pratade om matteböcker och lärare. Hon hade ingen annan, jag hade ingen annan. Efter ett tag började jag ta mig ur den där cirkeln. Blev bättre på andra saker än att plugga. Kom på vad som egentligen spelade roll. Jag försökte visa flickan med det blåa rummet den andra världen. Men det gick inte. Så på sikt lät jag det som band ihop oss dö. Slutade höra av mig. För vi hade ju egentligen aldrig pratat med varandra. Och jag var feg. Men lycklig. Den dagen jag insåg att jag inte längre var vän med min gamla vän var underbar.

Idag försökte jag se henne i ögonen. Det gick inte. Människan är självisk. Jag kommer aldrig ångra det jag gjorde, däremot kommer jag alltid skämmas för att jag var så feg. Låt mig aldrig bli det igen.

Live and learn

I came home in the morning and everything was gone
oh what have I done?
I drop dead in the hallway cursing the dawn
oh come on sun why must I burn?



Jag lever på natten och sover på dagen. Folk kommer nog alltid att sucka åt det.




Och idag skrev jag 17 autografer.

Bulor

Varför är det två gupp på guppskyltarna även när det bara är ett gupp?

Iskyla

Känner mig ungefär lika kul som guppen på Murarevägen. Och trots att Koftorna försöker rycka tag i mig (Riiiiiise and shiiiine sister!), så känner jag fortfarande mig överkörd. Fast egentligen är det ingen som kört över mig. Snarare jag som kört på en massa människor jag känner. Men när jag känner mig missförstådd och ensam så blir det alla andras fel. I längden orkar jag inte vara snälla rara och alltid finns där. Istället för att kuttra som vanligt blir jag bara obegriplig iskyla.

351 paket Gevalia E-brygg

Jag har en förkylning i min högra näsborre. Och så är jag rädd att jag missat inventeringen på jobbet.


Positivt: Kanske kommit undan inventeringen.
Negativt: Mina helgjobbschanser kanske försvunnit...



Hoppas det är nästa torsdsag.

Fiskproblem

Jag har en asiktsmask påkletad. Ingen sån där snäll, mild och otroligt stärkande, nej nej. Det är en sån där som man rycker bort. Evul på hög nivå. Kletet har stelnat och jag har bara ett enda ansiktsuttyck att välja på. Ser ut som en trött fisk. Om jag var tvungen att välja ett ansiktuttryck så är nog fiskminen inte den första jag skulle välja. Känner mig ungefär som Darfs Vaders kusin. Fast jag är inte svart i ansiktet, bara grönblå.

Dagens Lista

Hur man vänder en dålig söndag till en bra söndag:

• Ha! Upptäcker som stolt Raymond & Maria-fan att ny platta är på gång. Undrade senast förra veckan om allt dött eller vad som hänt.
• En del tröstäter godis. Själv knarkar man musik.
• Kolla på Fröken Sverige. Filmen alltså.
• Rota igenom forna utklädningslådan i jakt på något väldigt sjuttiotalsaktigt.
• Lyssna på Lost Patrol och Lisa Miskovskys Alright och inse att popmusik är den enda sanna lyckan.
• Inser att det är bara är 5 dagar till lönen anländer. Kapitalist- javisst!
• Och när man har fått lön kan man köpa nya strängar. Hej då äggskivare och välkommen tillbaka gitarr!

Aldrig nöjd

Så kommer hösten och färgar allting svartvitt igen. Jag brukar faktiskt gilla hösten. Varma halsdukar, hala löv, fika på Falkmanska, regn, mys och värmeljus. Men idag. Näe. Det är augusti och jag firar redan höst. Totalt nere. The botten i nådd.

Sommarlovet existerade aldrig riktigt, körkortet är fortfarande inte i hamn, min gitarr låter som en sån där äggskivare för att de nya strängarna är alldeles för tunna, allt är grått, Astrid är inte hemma, har fortfarande inte målat om mitt rum, jag är ensam, orkar inte prata med någon och imorgon börjar skolan. Blä.

Men det går faktiskt göra något åt det mesta.

Hissa ner gitarren snyggve

Är det någon mer än jag som tycker att Johnny i Razorlight har gitarren väldigt högt upp?

Explodera!

Håkan är min hjälte. Även om han sjunger väldigt falskt (ja, det gör han), så har han själ. Han har det där äkta som så många andra saknar. Han vet liksom hur det känns. Om att våga drömma, om kärlek, lycka och olycka.

Första gången jag såg Håkan var nog på kalasturnén för ett par år sedan. Då var jag inte jättefrälst, även om det nog var då jag hade behövt just den sortens musik. Då tyckte jag nog mest att själva konserten var lite småball. Tiden gick och jag fastande mer och mer. Förra sommaren, en fredagseftermiddag gick ett ljus upp. Håkan skulle spela på Majas. Det gick inte att missa. Men det fanns liksom en del i vägen.

Problem 1: Jag var knappt 17 år.
Problem 2: Min mamma gillar inte Håkan. Alltså sällskapslös.

Det hela löste sig på följande kreativa vis: Jag utsåg en ganska nyfunnen bekant (numera bästa vän) till offer att följa med. Eftersom Humlan aldrig svarar i sin mobiltelefon lyckades jag snoka rätt på lillebrorsans mobilnummer. Tadaa! Sällskap fixat. Efter en mindre gråtattack lyckades även min kära mor ta reda på att en jobbarkompis till henne skulle dit. Och ja. Den kvällen blev jag frälst. Någon meter från den lilla lilla scenen. Blå himmel. När Nu kan du få mig så lätt ebbade ut hade man liksom inte fått nog. Lyckades senare ta oss in på området igen med hjälp av farbror Bosse. Och där stod Håkan. Livs levande. Eufori? Japp.



Nu råkar det vara så att jag är av den generationen som hänger på lunar. Av en ren slump klickade jag mig in på en Håkan Hellström-klubb. Lite längre in på sidan lyckades jag hitta ett inlägg angående något med Diezel. Om jag blev förvånad? Ja. Ringde Humlan direkt. Trots att det är sent och hennes mamma blir arg. För Håkan kommer till Diezel. Och biljetterna släpptes idag. De kan mycket väl vara slut imorgon. Det står inte ens något om spelningen på Håkans hemsida. Ta mig till kärlek! Ta mig till dans!

Smurfhits

Jag är måttligt trött på folks påhopp angående musiksmak. Låt folk lyssna på det de tycker bra för guds skull! Ni är inte så konsekventa själva som ni tror. Alla som är "äkta" i någon genre hackar på dem som nyss upptäckt den. Stick och brinn liksom. Ni har inte här och göra, för ni vet inte lika mycket. Ni är bara wannabe rock eller emo eller indie eller vad som. Men alla måste ju vara nya någon gång. Lyssnade inte ni själva på något riktigt pinsamt innan ni hittade rätt? Jo, antagligen. Alla är vi Smurfhits 3-diggare från början liksom.


Själv lyssnar man på kent. Och en jäkla massa indiepop. Låt mig göra det.

Monaural Phantasm

Schvamp. Jag är lika smörig som hela Arlas smörfabrik. Och så önskar jag att jag hade mer tid. Mitt ständiga problem. Mycket att genomföra. Många planer. Hela världen väntar. Och så är jag pank trots att jag jobbat som en mindre plastfabrik i Taiwan. Ingen vet vem som käkade upp de pengarna. Päronen och mini me besöker Tuskland några dagar, så nu är man snart ensam hemma. Hemma blir nog käka makaroner, rasta hunden och sova, sen bo i replokalen. För det är ju faktiskt så att vi har spelning på fredag. Jag och dom. Vi. Vårat band. Monaural Phantasm. Det som började som ingenting. Något fullständigt oseriöst. Som numera är något... ja... det är det vi får se. Nu är det snart allvar i alla fall. Eller hur allvarligt är det? Det vet man nog aldrig.

Så överlever du ditt sommarjobb del 1

Man kan lugnt säga att följande förgyllde en trött eftermiddag tillsammans med den eviga blandfärsen på jobbet. När man sett de vita väggarna och kaklet och packmaskinen och de gråa kunderna tillräckligt länge så blir allt roligt. Robert Wells tolkar kent . Länge lever Cirkus Kiev!

Smör

Går det leva på en dröm? Uppenbarligen. Men det är väl ändå en ganska trevlig dröm. Den är ju ändå byggd på något. Något som jag uppenbarligen fortfarande (!) tror finns. Och vad folk än erbjuder så spelar det ingen roll.

Man, I've had a few

but they wouldn't quite blow me like you

Sad but true...


Och istället för att göra något åt det hela (glömma? neisch, fortsätt drömma), så är jag bara trög. Trög som ketchup i glasflaska eller snigel på motorväg. Kastar mig hit och dit. Känner efter lite och konstaterar att det fortfarande inte känns något. Ribban är liksom så högt satt att det inte ens går att riva den. Det går bara att komma under. Och alla går obemärkta förbi. Alla utom. Ja. Du.


Gosh. Är jag verkligen så här smörig?

Ramlar

Jag ramlar aldrig, nej nej. Men igår ramlade jag och Annie hålan runt. Ojandes över bristen på indiepoppare snubblade vi över Skrea och innan dess letade vi vattenpipa och matade full sleazerockare med pizza. Skoj som attans var det i alla fall. Sov 3 timmar, och nu är jag död. Hej säng.

Natt

Finally, the sky is blue

Last night, my friends dragged me to some lake

We drove there real late, we went too fast

Sipping cheap sangria in the backseat

Everybody are laughing and we are listening to our favorite songs

But I thought you said summer is going to take the pain away

Have you ever had the feeling no one really knows what you’re all about

And when you try to show them

They all have things to do tonight

Tonight

[Ursäkta röran]

Jag bygger om. Ska göra bloggen lite mer stilren. Fixa klart loggan jag haft på gång. Nu ska jag kolla på Hipp hipp och tycka synd om mig själv. Jobba måndag till lördag borde vara förbjudet. Det är det iofs... Och så är det jag som bytat lördag. Men ändå.


Marit Bergman är fortfarande typ bäst.

Snart slut. Nästan i alla fall.

Jag tror jag börjar se slutet. 7 dagar kvar på jobbet. Nästa lördag ska jag ut och fira, för då är det äääntligen över! Nu på lördag blir det lugna gatan. Lägga sig tidigt och bara dricka saft. Fotbollsmatch är liksom prio. Men jag är festsugen. Nu igen... Nä. Man får lägga locket på och kväva mänskligheten lite. Måste nog sova nu. Upp och hoppas tidigt. Wiehoo! Tänk positivt.


Jag älskar att mala blandfärs.


Jag älskar tjatiga kunder.


Och självklart vet jag var grillkorven finns.


Tyvärr är potatisskalarna slut, men jag är trevlig ändå.




Jag ska inte jobba i butik när jag blir stor. Jag får nervösa ryck av alla och får lust att kalla dem för tröga tjockisar. Faktiskt.

Våldsamma tanter

Idag blev jag spöad av en tant. Riktigt mörbultad. Men hallå liksom?!? Jag kan väl inte hjälpa att persikorna är hårda och att hon ska ha kalas i eftermiddag och att hon måste köpa fler bananer bara för att persikorna inte hinner mogna på 3 timmar. Tantjäkeln gick och käkade vindruvor sen och smaskade högljutt, bara för att hämnas. Det är HENNES fel, den där dååååliga sommarjobbarens fel, att persikorna är hårda och inte mjuka. Jag blev i alla fall väldigt paff när den lilla krulliga och bitska (egentligen ganska söta) tanten puttade till mig. Hmpf. Dagens pensionärer.