Dagens Lista

Hur man vänder en dålig söndag till en bra söndag:

• Ha! Upptäcker som stolt Raymond & Maria-fan att ny platta är på gång. Undrade senast förra veckan om allt dött eller vad som hänt.
• En del tröstäter godis. Själv knarkar man musik.
• Kolla på Fröken Sverige. Filmen alltså.
• Rota igenom forna utklädningslådan i jakt på något väldigt sjuttiotalsaktigt.
• Lyssna på Lost Patrol och Lisa Miskovskys Alright och inse att popmusik är den enda sanna lyckan.
• Inser att det är bara är 5 dagar till lönen anländer. Kapitalist- javisst!
• Och när man har fått lön kan man köpa nya strängar. Hej då äggskivare och välkommen tillbaka gitarr!

Aldrig nöjd

Så kommer hösten och färgar allting svartvitt igen. Jag brukar faktiskt gilla hösten. Varma halsdukar, hala löv, fika på Falkmanska, regn, mys och värmeljus. Men idag. Näe. Det är augusti och jag firar redan höst. Totalt nere. The botten i nådd.

Sommarlovet existerade aldrig riktigt, körkortet är fortfarande inte i hamn, min gitarr låter som en sån där äggskivare för att de nya strängarna är alldeles för tunna, allt är grått, Astrid är inte hemma, har fortfarande inte målat om mitt rum, jag är ensam, orkar inte prata med någon och imorgon börjar skolan. Blä.

Men det går faktiskt göra något åt det mesta.

Hissa ner gitarren snyggve

Är det någon mer än jag som tycker att Johnny i Razorlight har gitarren väldigt högt upp?

Explodera!

Håkan är min hjälte. Även om han sjunger väldigt falskt (ja, det gör han), så har han själ. Han har det där äkta som så många andra saknar. Han vet liksom hur det känns. Om att våga drömma, om kärlek, lycka och olycka.

Första gången jag såg Håkan var nog på kalasturnén för ett par år sedan. Då var jag inte jättefrälst, även om det nog var då jag hade behövt just den sortens musik. Då tyckte jag nog mest att själva konserten var lite småball. Tiden gick och jag fastande mer och mer. Förra sommaren, en fredagseftermiddag gick ett ljus upp. Håkan skulle spela på Majas. Det gick inte att missa. Men det fanns liksom en del i vägen.

Problem 1: Jag var knappt 17 år.
Problem 2: Min mamma gillar inte Håkan. Alltså sällskapslös.

Det hela löste sig på följande kreativa vis: Jag utsåg en ganska nyfunnen bekant (numera bästa vän) till offer att följa med. Eftersom Humlan aldrig svarar i sin mobiltelefon lyckades jag snoka rätt på lillebrorsans mobilnummer. Tadaa! Sällskap fixat. Efter en mindre gråtattack lyckades även min kära mor ta reda på att en jobbarkompis till henne skulle dit. Och ja. Den kvällen blev jag frälst. Någon meter från den lilla lilla scenen. Blå himmel. När Nu kan du få mig så lätt ebbade ut hade man liksom inte fått nog. Lyckades senare ta oss in på området igen med hjälp av farbror Bosse. Och där stod Håkan. Livs levande. Eufori? Japp.



Nu råkar det vara så att jag är av den generationen som hänger på lunar. Av en ren slump klickade jag mig in på en Håkan Hellström-klubb. Lite längre in på sidan lyckades jag hitta ett inlägg angående något med Diezel. Om jag blev förvånad? Ja. Ringde Humlan direkt. Trots att det är sent och hennes mamma blir arg. För Håkan kommer till Diezel. Och biljetterna släpptes idag. De kan mycket väl vara slut imorgon. Det står inte ens något om spelningen på Håkans hemsida. Ta mig till kärlek! Ta mig till dans!

Smurfhits

Jag är måttligt trött på folks påhopp angående musiksmak. Låt folk lyssna på det de tycker bra för guds skull! Ni är inte så konsekventa själva som ni tror. Alla som är "äkta" i någon genre hackar på dem som nyss upptäckt den. Stick och brinn liksom. Ni har inte här och göra, för ni vet inte lika mycket. Ni är bara wannabe rock eller emo eller indie eller vad som. Men alla måste ju vara nya någon gång. Lyssnade inte ni själva på något riktigt pinsamt innan ni hittade rätt? Jo, antagligen. Alla är vi Smurfhits 3-diggare från början liksom.


Själv lyssnar man på kent. Och en jäkla massa indiepop. Låt mig göra det.

Monaural Phantasm

Schvamp. Jag är lika smörig som hela Arlas smörfabrik. Och så önskar jag att jag hade mer tid. Mitt ständiga problem. Mycket att genomföra. Många planer. Hela världen väntar. Och så är jag pank trots att jag jobbat som en mindre plastfabrik i Taiwan. Ingen vet vem som käkade upp de pengarna. Päronen och mini me besöker Tuskland några dagar, så nu är man snart ensam hemma. Hemma blir nog käka makaroner, rasta hunden och sova, sen bo i replokalen. För det är ju faktiskt så att vi har spelning på fredag. Jag och dom. Vi. Vårat band. Monaural Phantasm. Det som började som ingenting. Något fullständigt oseriöst. Som numera är något... ja... det är det vi får se. Nu är det snart allvar i alla fall. Eller hur allvarligt är det? Det vet man nog aldrig.

Så överlever du ditt sommarjobb del 1

Man kan lugnt säga att följande förgyllde en trött eftermiddag tillsammans med den eviga blandfärsen på jobbet. När man sett de vita väggarna och kaklet och packmaskinen och de gråa kunderna tillräckligt länge så blir allt roligt. Robert Wells tolkar kent . Länge lever Cirkus Kiev!

Smör

Går det leva på en dröm? Uppenbarligen. Men det är väl ändå en ganska trevlig dröm. Den är ju ändå byggd på något. Något som jag uppenbarligen fortfarande (!) tror finns. Och vad folk än erbjuder så spelar det ingen roll.

Man, I've had a few

but they wouldn't quite blow me like you

Sad but true...


Och istället för att göra något åt det hela (glömma? neisch, fortsätt drömma), så är jag bara trög. Trög som ketchup i glasflaska eller snigel på motorväg. Kastar mig hit och dit. Känner efter lite och konstaterar att det fortfarande inte känns något. Ribban är liksom så högt satt att det inte ens går att riva den. Det går bara att komma under. Och alla går obemärkta förbi. Alla utom. Ja. Du.


Gosh. Är jag verkligen så här smörig?

Ramlar

Jag ramlar aldrig, nej nej. Men igår ramlade jag och Annie hålan runt. Ojandes över bristen på indiepoppare snubblade vi över Skrea och innan dess letade vi vattenpipa och matade full sleazerockare med pizza. Skoj som attans var det i alla fall. Sov 3 timmar, och nu är jag död. Hej säng.

Natt

Finally, the sky is blue

Last night, my friends dragged me to some lake

We drove there real late, we went too fast

Sipping cheap sangria in the backseat

Everybody are laughing and we are listening to our favorite songs

But I thought you said summer is going to take the pain away

Have you ever had the feeling no one really knows what you’re all about

And when you try to show them

They all have things to do tonight

Tonight