Bussen stannar ute vid den stora vägen. Himlen är grå och det duggregnar lite. Busskuren står där och fryser. Bilarna svoschar förbi. Nästan inga hus. Bara rundbalar. Överallt dessa rundbalar. Det här är en ensam plats, tänker jag.
Och visst är det så. Det är långt mellan husen här ute. Jag känner ingen här. Dem jag en gång kände finns inte längre. Han som jag brukade spela fotboll och äta mariekex med i hagen har jag inte pratat med på länge. Oftast blir det bara ett hej och vad händer i helgen. Skulle jag fråga mer hade han nog sprungit iväg. Hon som jag brukade cykla till och leka med ser jag då och då, men mest på avstånd. Kanske finns hon där, kanske inte. Och så finns det pojken som kom fram till mig på badplatsen för en sisådär 10 år sedan. Han hejade på mig och presenterade sig. Han hade varit en av mina bästa vänner. Om jag sagt hej tillbaka vill säga.
Men det är svunna tider. Saker jag inte tänker speciellt mycket på längre. Det vi hade betydde något då. Vad finns det nu? Ingenting. Och nu stod jag vid den där busshållplatsen. Jag tänkte lite på er. Min klänning började bli blöt. Om inte asfalten varit så hård skulle jag lagt mig ner och rullat några varv. Bara för att få känna lite.
Mannen i fickan på min svarta kofta sjöng:
Jag cyklade hem, gjorde en stor kopp varm choklad och tog fram gitarren. Dagen kommer. Jag vet att den kommer. Vänta bara.
2 kommentarer:
fanken, du skriver bra alltså. riktigt bra.
ps. great låt ds.
Tackar tackar, alltid schysst med respons!
Håkan Hellström är ju fullständigt sönderälskad, men inte utan anledning =)
Skicka en kommentar