<<

I vår matsal, eller finrummet som det kallas, finns en stor ekbyrå. Den är mörk och rymmer massor med små minnen. Lådorna är fyllda med saker från dåtiden. Födelsedagskort, julkort och fotografier. Fragment och små stickprov från något som just då var nutid. Det finns kort på en ung man i gröna militärkläder, pudelpermanentade människor och bilder på tårtor med allt från ett till tolv ljus på. De flesta korten kan man skratta åt. Människorna på bilderna ser ut att ha kul.

När jag var liten hade jag jätteljust och korkskruvslockigt hår. På bilderna i den mörka byrån ser jag antingen allmänt prinsessaktig eller helt sjövilt skön ut. Kameran och jag, överallt och hela tiden. (Det ska nog inte bli några problem att hitta ett bra kort till studentplakatet.) Men när jag inte är så liten längre säger det plöstligt stopp. Hur mycket jag än bläddrar igenom de gula kortfodralen finns de inte där. Korten föreställer ingenting alls. Det är träd, gräsmattor, blommor och katter. Kort som inte säger någonting. Det måste finnas något kort på mig från den där mellantiden, tänker jag. Och mycket riktigt. Där framför mig på bordet låg det.

Flickan på kortet gillar inte att vara med på bild. Hon försöker att le, men det når liksom inte fram. Bakom de runda glasögonen tittar två sorgsna ögon fram. Den röda tröjan är för liten och ganska urtvättad.


Jag fick lust att bara slita ut henne ur kortet, försöka förklara vem jag är och krama henne hårt och länge. Om hon bara visste hur jäkla bra livet egentligen är. Tänk om hon vetat att allt kommer att ordna sig! Jag skulle vilja säga det till henne. Tyvärr får jag nog aldrig chansen att göra det. Tiden går bara framåt, inte bakåt.


Jag tror inte att hon skulle känna igen mig.