Lanzarote

Herregud vad jag klagar. Men det här är tredje dagen gillt. Helvetesdag nummer 3. Idag har jag för första gången i mitt 17 år och 9 månader långa liv fått reda på exakt vad någon snackat för skit om mig. Halleluja, någon gång måste vara den första. Hur känns det Johanna? Nä, det känns inte alls. Eller jo, lite faktiskt. Det som ororar mig är att personerna som bevittande skitsnacket inte försökte säga emot. En av dem verkar i alla fall inte hålla med.

Vad som behövs nu är en hel portion med perspektiv. Att se det hela som en helhet. Jag vet ju varför det blev som det blev. Personen i fråga är avundsjuk av sig, och inte så lite heller. Bara för att jag råkar umgås med någon annan så är jag plötsligt en inställsam smörbytta. Du måste inse att det är okej att jag har andra vänner. Jag blir inte avundsjuk på dig när du umgås med andra. Men om det ska fortsätta så här, då vet man aldrig var det slutar.

Imorgon klockan tidigtsomattan åker jag till Lanzarote. Känns som om det kan bli bästa "Hej vi är en Svenssonfamilj"-semestern hittils. Föreställ dig en trottoar på Kanarieöarna. Längst fram går pappa med sina sedvanliga ICA-byxor*. Mamma går två steg bakom med sin pensionärskeps (Obeservera att min mamma är 40 år). Två meter efter går jag med min mindre kopia. Men so long långkalsong på er här hemma!



* Beige byxor med hög midja och avtagbara ben. Kommer ursprungligen från pappas syster. Glömde jag säga att de har ett vackert rött ICA-märke på sig?