Säg som det är

Jag går i en brant uppförsbacke just för tillfället. Längst upp står någon och kastar stenbumlingar på mig som jag hela tiden måste parera för. Lite så är det just nu. Lite motigt, lite strävigt. Lite väl mycket januari.

Orkar inte vänta på att folk ska höra av sig. Orkar inte höra av mig. Trött på människor som ser ner på mig och inte lyssnar. Försöker skriva en melankolisk visa, kastar den i papperskorgen. Ser ut på det gråa och tänker att allra mest trött är jag nog på dig. Och att du inte bara kan säga som det är. Vad det nu är.

Ett bryt är vad jag behöver. Komma ur invanda tankemönster, åka iväg och komma tillbaka och spåra in rätt. Vilken tur då att jag åker till Manchester på torsdag! Ska bli otroligt trevligt att träffa Annie, se staden, festa lite, unna sig shopping och avkoppling. Visst måste någon bok med på semstern, men inte allihopa. Välbehövligt. Visst är det januari på de brittiska öarna också, men jag sätter mitt hopp till England.