Röda Sten

Bron är stor. Enorm. Under den känner man hur liten man är. Fast helst står jag inte under broar. Känslan av att de ska rasa ner i huvudet på mig är hisnande. Sannolikheten finns ju. Även om sannolikheten är lika liten som jag.

Där båtarna rullar in under bron är jag fri. Jag ångar så att kameran inte var med mig. Kanske spelar det ingen roll. Det som finns där går inte att fånga på ett minneskort eller en bit papper. Det stannar där.

Kanske är det dags att våga. Imorgon.