Gunilla, den röda och punkterade

Min gamla cykel orkade ända till registreringslokalen på andra sidan Slottskogen. (Knappt jag. Kondis Johanna! Vart tog fotbollsmusklerna vägen?). Misstankarna om punka är dock fortfarande rätt stora. Inte konstigt. Stackarn har ju stått i en lada i sådär 15-20 år.

Jag rullade förbi en cykelaffär för lite luft och sadelhöjning. Hojjen mår alltså, efter omständigheterna, helt okej. Själv känner jag mig en gnutta ensam. För ett par veckor sedan var jag inte själv en enda sekund, nu suger jag åt mig sekunderna av umgänge som en torr trasa. Wettex Deluxe Edition.

Men umgänget kommer säkert smygandes snart. Har lyckats hitta en halvfärdig personalvetare som kan tänka sig att sälja en stor del av de böcker jag behöver i höst. Ska bli intressant att höra vad damen tycker om programmet och om staden och om hur det är och om hur det kommer att bli och allt allt allt. För trots allt så är det ändå väldigt spännande.

När jag rullade hemåt på min nyservade cykel tänkte jag att jag valt precis rätt. Vi får hoppas att det fortsätter så. Nu ska jag ta spårvagnen till Willy:s för en hederlig storhandling. Som den hemmafru jag är kanske ett bullbak väntar? Den som lever får se.