Visst känns det fint nu, Hurricane

Min farfar dog när hösten kom. Våren innan det skaffade vi en hundvalp. En utstött krake. Ingen trodde någonsin att det skulle bli någonting av honom. Det späda lilla djuret bodde i källaren och vågade inte gå upp för källartrappan. Lite brun, lite vit och lite svart. Inte mycket att hänga i julgranen. Oskyldig.

Den hösten sprang det förut så späda lilla djuret runt i vår trädgård och lekte med en gammal dammsugarslang. Jag har aldrig sett någon springa så fort. Friheten definierad. Kanske var det nu han började leva upp till sitt namn. Dino. Han älskade att springa så mycket att han aldrig gav upp. När pappa varit ute och jagat med honom kom han aldrig hem, utan fortsatte själv långt in på kvällen. Jag har sprungit runt i gummistövlar och letat efter honom. Många gånger. Genom nyplogade åkrar och under granar i ösregn.

Idag öppnade jag dörren till huset. Köket luktade unket och instängt. En sliten varelse mötte mig. Vi gick ut på gräsmattan och kissade. Fortfarande en orolig själ. Min vapendragare Ellen knackade på dörren. Jag hällde upp lite hundmat i skålen. Vi började lämna huset och hunden. Han tittade på mig och gnällde.
"-Men lilla hunden, hoppas du är nöjd nu. Jag har kissat med dig, du har fått vatten och mat."
Jag tittade in i ett par trötta ögon och stängde ytterdörren.

Det var sista jag sa till honom. Det var sista gången jag tittade in de mörbruna ögonen. Ingen kommer någonsin mer komma och puffa på en med nosen för att få uppmärksamhet. Ingen kommer någonsin mer att skälla på grannarna. Ingen kommer att rusa mot en varje gång man kommer hem. Ingen kommer någonsin mer titta på mig på det viset. Jag var alltid saknad. Du är saknad.

Fan. Jag har inte lipat så här mycket på länge.

Hur skulle någon kunna sätta kedjor på en Hurricane. Min älskade vän.