Jag är bara inte gjord för den här staden

Det tog 3 veckor. Önsketänkande och inställning övergick i flyktbenägenhet. Alla hade stuckit. Jag stod kvar där på uteserveringen. Irrade runt lite för att se om jag kunde hitta någon att prata med. I ett försök att se lite världsvan ut lutade jag mig mot de röda staketet. Ett gäng turister knör sig förbi. Gamla klasskompisar. Ansikten jag känner både till namn och utseende, egentligen främlingar. Förra sommaren kommer förbi, säger hej och klappar mig på axeln. Förra helgen säger inte ens hej. Jag ser vilsen och rädd ut. Orkar inte mer.

Jag låser upp cykeln och börjar gå mot torget. Helst hade jag cyklat iväg så fort som möjligt. Det fanns bara ingenstans att cykla. Helt planlöst driver jag runt. Förbi alla pizzeriorna. Går in i folk som jag inte vill träffa. Tittar ner i marken. Storgatans gatustenar ser hårda ut. Jag sätter mig på en bänk mitt emot Stadshuset. Det finns ingen ork att resa sig.

Välkommen hem. Välkommen till Falkenberg.