Min van nagon

En del manniskor ar mer impulsiva an andra. Jag impulsiv pa det viset att jag hatar att planera for mycket. Jag vill ta det som det kommer. Min vapendragare pa jobbet ar nog straet vassare. Min fruktkniv ar inget mot hennes sylvassa och supersnabba sammurajsvard. Utan att ens blinka foljde hon den impuls hon fatt. Och tja, mer eller mindre, sprang darifran.

Det kan tyckas modigt att vaga lamna jobbet, mitt framfor alla kunder och ett par jobbarkompisar. Men att springa ifran nagot ar en ytterst tillfallig losning.

Egentligen ar det inte mitt problem att nagon kommer att forlora £200. Det angar heller inte mig att det finns lite mer an en handfull manniskor, daribland en hetlevrad chef, som har lust att skrika pa nagon. Inte mitt problem, kan man tycka.

Jag hade nog inte brytt mig, om det inte varit for att jag ser mig sjalv i nagon. For i grund och botten lider vi av samma forvirring. Vi vet inte vart vi ska ta vagen, nagon och jag. I naturen sokare.

Det enda man kan gora ar att hoppas att vi hittar vara platser. Forr eller senare, pa nagot vanster.