Järnspöken

Igår kväll kom min syster inte hem. Jag visste att något hade hänt. Det bara slog mig att något inte stod rätt till. En och en halv timma senare satt en gråtande syster med ett uppskrapat knä i min famn. Jag vet inte vad jag hade gjort om det hänt något allvarligt.

På lunchrasten idag hade jag fått ett sms: "Johanna! Ring mig så fort du kan när du har lunch!!". Jag ringde upp direkt. Rösten jag möttes av var den motsatta mot den jag pratade med igår.
- Hahahaha, Johanna det är helt sjuuukt!
- Hehe, vadå?
- Jag har legat och skrattat på golvet i en halvtimma. Ska jag dra hela historien?

Det visade sig att någon ringt upp. Någon från dåtiden hade ringt upp och ville prata med mig. Om studenten. Hon vill fira mig. Först tyckte jag också att det var hysteriskt roligt. Efter ett tag insåg jag dock vad det var som höll på att hända.

Den gula skolbyggnaden i trä ligger i utkanten av ett villaområde, med utsikt över hela dalen. Samhället kan tyckas vara mycket vackert. Varför inte kalla det idylliskt? Ett par elever spelar fotboll på den stora gräsplanen på framsidan, lindarna sträcker upp sig mot det blå och fåglarna kvittar. Barn springer runt och leker lite här och var. När man var barn var allt så enkelt, säger en del. Den som sa det har aldrig suttit i det gula gräset upp mot elljusspåret och gråtit av ensamhet.

Jag kan aldrig minnas att någon sa något elakt till mig. De sa nog ingenting till mig överhuvudtaget. Jag sa ingenting till dem heller. De ljusgula väggarna i klassrummet kunde lika gärna varit jag. Men eftersom alla har ett behov av att bli sedda hittade jag mina sätt. När lärarna berömde mig fick jag bekräftelse. Jag syntes. Jag var någon. Min duktighet belönades särskilt av en person. Personen i fråga är mycket speciell. Tänk er kjolar. Många, mönstrade, mörka och långa. Föreställ er två meter grått hår, upprullat i en svinrygg. På detta en skorrande och sönderrökt skånska. Mycket speciell dam.

Hennes intresse för mig ökade. Till en början var det väldigt peppande, men efter ett tag nästan skrämmande. En dag lyckades hon klämma ur mig att vi inte hade något uppslagsverk hemma. Det hade tydligen hon. Hon hade tydligen ett över till och med. Jag, mamma och Matilda åkte hem till henne och drack juice, pratade med katterna och hämtade ett uppslagsverk i 32 band. Och så köpte hon frimärken till mig på en auktion. Vad skulle jag göra? Det var bara att tacka och ta emot.

En eftermiddag, precis innan vi skulle sluta femman och börja sexan i stan, bad hon mig att stanna kvar i klassrummet. Framför mig stod damen med de stora kjolarna. Det var hon som livnärde mig. Den enda anledningen till att jag inte stannade hemma stod precis framför mig. Där, öga mot öga med mig, gav hon den största belöning jag kunde få. Precis innan jag började dra mig ut ur klassrummet sa hon: Jag vet att man inte får sätta betyg, för du går ju bara i femte klass. Men om jag hade fått sätta betyg på dig så hade du fått MVG. Jag hade gett dig MVG i alla ämnen. Du kommer bli något stort Johanna.

Fyra år senare står jag på scenen i en fullproppad aula. Rent fysiskt närvarande, men med tankarna någon helt annanstans. Alla applåderar. Rektorn räcker över ett kuvert och tar i hand. Just då inser jag att det var den sista dagen på mitt dåvarande liv. Från den dagen skulle jag komma att värdera saker på ett helt annat sätt. Den dagen insåg jag att man inte bli lyckligare av att ha högsta betyg i alla ämnen.

Nu håller jag på att avsluta ännu en skolperiod. En lycklig skolperiod. De, hittils, tre bästa åren i mitt liv. Men idag gjorde sig dåtiden påmind. Imorgon kommer hon att ringa och bjuda in sig själv. Damen som visste allt om mig. Hon som gjorde allt för mig. Förnuftet säger att jag borde vara otroligt tacksam, känslan säger någonting helt annat. Jag har spenderat hela dagen i det gula gräset upp mot elljusspåret. Det som var borta har kommit igen.