Den gröna skylten säger: Exit

Precis som de flesta andra, om man räknar bort fåret Dolly och några till, har jag två föräldrar. Två på många sätt olika och på många sätt väldigt lika personer. Min mamma är typen som vill alla väl. Alltid lika snäll och förstående. Som till exempel den där gången när min röda handsväska kom bort i diket ner mot ån. Det spelade ingen roll att det var mitt i natten, jag var full och det ösregnade. Min pappa är inte så dum han heller. Det var ju han som tog på sig fiskarbyxor och letade rätt på den där handväskan. Normala föräldrar hade låst in sin dotter på rummet i tre veckor, skällt ut henne och beordrat strafftjänstgöring vid diskmaskinen det närmaste decenniet.

Hur som helst råkar min pappa ha en annan egenskap som jag, just idag, är förskräckt över. Min pappa älskar att prata. Han pratar med vem som helst, var som helst, när som helst och hur som helst. Oftast är denna egenskap mest till nytta. Idag är inte en sådan dag. Den har nämligen börjat slå igenom på mig. Helt hejdlöst öppnades luckan, utan en tanke på omständigheterna. Min mammas blyghet och inte vara ivägen-tankar tycktes bortblåsta.

Efter att jag tjatat på en bra stund om allt och inget, (Läget? Har ni franska, jaha ja! Och hur det måddes igår... Inte så bra? Nähää, jag mådde skit. Usch ja. Und so weiter...) insåg jag vad jag höll på med. Heja mig.

Det kan jämföras med att gå in i ett random klassrum, där en lärare har genomgång, och börja föra ett samtal med en hop människor. Man gör det helt enkelt inte. Och man börjar absolut inte reda ut gårdagens bakfylla.

Jisses.

Jag får helt enkelt skylla på att jag inte hade möjlighet att vara fjortis när jag var fjorton. Uppmärksamheten jag inte fick då måste ju fås på något vis. Så är det nog. Eller så var det helt enkelt inte så farligt. Bara lite lätt hänsynslöst.