Det har inte hörts mycket väsen här på senaste. Det finns anledningar, så många dåliga anledningar och så många bra. Men jag har inte drabbats av någon konstig sjukdom, och inte heller dött. Jag har snarare kommit till ett läge där beslut måste tas. Nu finns det helt plötsligt, kanske och möjligtvis en anledning att inte lämna västkusten. Samtidigt finns det hundra anledningar och ett blodslöfte om att göra det.
Och jag kommer göra det, det kommer jag. Att lämna sin vapendragare kommer inte på fråga. Äh, jag borde bara hålla tyst och vänta och se. Saker löser sig. Det gör de alltid.
Eller?
Det känns som om jag fastnat i en sträckbänk som drar mig åt alla håll och kanter. Jag vill för mycket. Mycket handlar om att våga. Chansa lite. Kasta sig ut för stupet och hoppas att man inte landar för hårt.
Stoppknapp, någon?
onsdag, mars 07, 2007
Höger, vänster, rakt fram eller hit och dit?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
fallen gör ont, men när man rest sig upp och inser att man inte slagit ihjäl sig så växer man några centimeter och hela äventyret blir större och starkare än innan ^^
p.s. nu tror du att jag är värsta stalkern här HAHA :D d.s.
Jo, det har du nog rätt i. Huden blir lite hårdare varje gång man ramlar och slår sig.
Hahaha, jag kan stalka dig tillbaka någon dag ;) Aldrig fel med lite feedback.
Skicka en kommentar