Det skramlar från köket. Fnitter studsar genom hallen och upp för trappan med den bruna heltäckningsmattan. De två rösterna smälter ihop, och jag vet. Jo, jag vet. De kysser varandra på munnen. Symbios. Vi två blir en och hela Gyllene Tider smäller upp hela sitt 100-årsjubileum på farstukvisten. Snart är middagen serverad. Tacos stekt på glöden.
Nere i köket är det nedsläckt. Ett litet värmeljus brinner i den där röda lyktan. Den där lyktan som under inga omständigheter får röras. Han deklarerar stolt sina bragder och meriter. Hon ler och vinkar med ögonfransarna. Lady och Lufsen-stämningen är påtaglig.
Efter avslutad middag intas soffan. Det är nu de börjar spela Flickorna på TV2 så högt att det börjar brusa i högtalarna. De vrider upp volymen mer och mer. Det tjuter i öronen. Outhärdligt, vasst och omkullblåsande.
Jag är bättre än min syster på det mesta. Förutom kärlek då.
fredag, februari 16, 2007
Tre dagar och tre nätter på tå över iskalla golv. Sccchhhh! Inte störa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
...och jag antar att det svider? på sätt och vis? jaja, hon är bra på en sak, du är bra på tusen :P
Det måste kännas hemskt att det inte är DU som beter dig på detta sätt=O Så avundsvärt... Eller inte. Enerverande snarare, iaf skulle jag tycka det. sån var väl ändå inte jag!?!??! svar: nej, kan inte minnas att kära ellen var sån. men se så det gick, kanks evar det som var felet. Hahaha=) puss(du är bäst!)
Jo, visst svider det. Men det går att stå ut med det, det gör det. Värst är kanske att jag inte går så bra ihop med vår nya familjemedlem. Det funkar helt enkelt inte.
Sen har både det snuttegulliga paret i vår soffa och jag själv lyckats isolera mig och stänga in mig på mitt rum. Hoppas det försvinner snart, annars vet jag inte vad jag ska göra.
Skicka en kommentar