Prio

Man kan inte direkt kalla det här lovet för något sportlov. Let's döpa om det till plugglov, eller varför inte ångestlov? Eftersom jag, så att säga, ignorerat att jag har jättemycket tråk att göra i skolan den senaste tiden, kommer världens smäll nu. Projektarbetesuppsatsen ska skrivas, plus kemiprov, fysikprov och psykologiarbete. För att klara det här krävs det morötter, många morötter.

Dagens morot heter Ellen. Ska iväg och mysa på fiket i gamla stan och ta en stärkande promenad utmed Ätran sen. Jag får slita mig från acetoxyleringen och hon från allt Mackedonkanjobbande. Man måste faktiskt prioritera ibland.

Vi har gjort mycket jag och Ellen. Det måste varit sommaren mellan 7:an och 8:an, eller något sånt, som vi började umågs. Vi gick i samma högstadieklass, och jag ser fortfarande henne som ensam anledning till att jag överlevde. Fröken i fråga är liksom typen som slåss med näbbar och klor och vet precis vad hon vill. Inspirerande minst sagt. Vi började på botten båda två och har nog hjälpt varandra att jobba oss uppåt. Högstadiet avlutades med Miss Siamesisk Snigel och ett stort långfinger åt alla idioter.

Många människor från högstadiet har man inte sett vinken av. De flesta försvann och vi lämnade inga mer avtryck hos varandra än de där såren. I jakten på sin identitet slogs folk hejvilt. Grupper, skitsnack och utfrysning. Medel som folk tog till för att själva vinna.


Jag tror inte de vann så mycket. Jag hoppas inte det i alla fall.


Kvar sen den där tiden finns Ellen. Min snigelhalva, PowerPuffPingla och morot. Och resesällskap till stället där indiepop, regn, gamla slott, gröna kullar och pubbar är vardagsmat.