En kommande Aprilhimmel

Visst fan lever jag. I alla fall ibland. I helgen levde jag. Då levde jag nog mer än vad jag gjort på två månader. Igår levde jag också tror jag. Lyckades ta mattekurs-betyget med en nypa salt och inte bryta ihop. Insåg att världen inte rasar ihop för att jag inte vet hur man hanterar cosinus och hans polare. Och det finns drömmar i mitt huvud. Idealbilder av ett liv. Jag ska försöka. Jo, jag tror det. Kanske kan jag få ner det här. Kanske.

Det finns drömmar om en plats där jag kan susa över gatorna med gitarren på ryggen. En mysig liten lägenhet med citroner i köksfönstret och en tant på samma våning som jag kan fika med på söndagar. Hon bjuder på varma bondkakor och rabarbersaft och frågar mig hur det går med orkestern som spelar indisk pop. Jag frågar henne om hon dansat med Gösta som bor i huset mitt emot. Jo, visst har hon det. Stilig för sin ålder är han visst. Den lilla tanten tittar på mig med sina djupblå ögon, ler och säger: Vem är det?

Tre kaksmulor har lagt sig på den vita duken. Han tittar ner i bordet. Lite blygt höjer han blicken och ser mig rakt i ögonen. "Kom så går vi, jag tar dig härifrån", säger de. Vi går ut från det lilla caféet och fortsätter längs gatan.

- Han är lång. Och rufsig i håret. Helt enkelt väldigt stilig för sin ålder.



Någon gång.