Efterhjärna

Min hjärna hinner inte med idag. Den är efter. Likt Gunnel (43 år, tv-shopsberoende chips med dipp-fanatiker) skumpar fram på löpbandet på gymmet, tar min lilla skrumpna klump sig igenom snöslasket. Eller mattelektionen. Eller kassan på jobbet.

Det går så där perfekt. Ler, säger hej till att kunderna, kan ett helt gäng med nummer, ger rätt växel... Sen kommer Fröken Ansvarig förbi. Frågar hur det går. Det går fint, jag rent utsagt jättebra. Det är då den där damen kommer tillbaka och säger att hon fått fel växel. Bingo! Precis så det ska vara. En blick säger allt. Fortfarande glad och ursäkta, ursäkta. Nästa dam köper fyra pelargonior och sex mjölkpaket. Jag är så arg att jag bara fokuserar på att le och titta henne i ögonen. Plötsligt känner jag hur något studsar mot mig.

Jag vänder mig om och ser en stor farbror vinka med näven. Jag ursäktar mig och börjar torka upp. Min kassahandledare tycker jag att jag nog borde gå hem nu. Det gör jag. Min hjärna är så efter och folk är inte kloka.

"- Mamma, jag behöver ett moraliskt stöööööd".
"- Men älskling, vad är det?"
"- (Hulk), En farbror kastade en pelargo-o-ooonia på mig (Hulkandet övergår i ett krokodiltårsflöde utan dess like)
"- Hahahahaha, vad sa du att han gjorde?"

Jag har nog aldrig gråtit och skrattat så mycket på en gång. Livet är hårt, man ska akta sig för att mosa pelargonior mellan mjölkpaket, jag är trött och nu ska det drickas varm choklad.