De vågar inte se dig i ögonen

Innanför de lätt grumliga rutorna dansar folk. De står på borden, skålar och sjunger. Utanför fönstret sitter en liten blåmes. Den pickar lite på rutan, men ingen ser och ingen hör. Det kliar i ögonen och den lilla fågeln prekar sig i ögat med en klo. Det går av reflex, helt genom automatik, som om den vore van vid fingrar med mjukt skinn på.

Blåsmestårar syns inte så mycket. De är små, iskalla och silverklara. Den tar till flykten. Flykten från stan där alla är välkomna och ingen tvingas stå utanför. För blåmesar räknas inte. De är liksom inte någon.

Det var ett tag sedan, men nu finns den där igen. Den där känslan som ganger sönder. Efter sommaren, när tursitströmmen ebbat ut, är det dags. Det finns inga utvägar. Jag har försökt att ge allt och alla en chans.

Jag är färdig med Falkenberg.