Lilla späda

Efter en 8 timmars filosferande tillsammans med tanter, ruttna clemementiner och bananer ställs jag inför veckans moraltest. Har man lovat så har man lovat. Men jag vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte.

Folk viskar bakom hennes rygg, säger att "den där bruden är konstig". Och visst är hon det. Hon gör både mig och andra illa. Allt för att synas, allt för ett par minuter i rampluset. Uppmärksamhetskåt. Kändiskåt. Yta är det som räknas. För det som finns innanför vill man inte veta av. Det är bara förknippat med smärta.

Nu står hon där. Ensam i ett rum fullt med folk. För blåögd för att se att hennes försök inte räcker. Att komma nära människor handlar inte om att vara populär eller snygg. Det handlar om att öppna sig. Att våga känna och sedan berätta. Inte att känna och sedan stänga in det.

Det finns tusen anledningar att hata henne. Hennes förutfattade meningar och ständiga skjutande mot folk får mig att vilja kräkas. Men det finns något som hindrar mig från att bara säga tack och hej. När någon berättar om hur den gråter sig till sömns och hur ensam den känner sig blir det bara så svårt. Tjejen har så dålig självkänsla att hon drivs i fördärvet.

Att mosa någon som redan är plattare än plattast och sedan se den i ögonen. Nej, det gör inte jag. Även om jag har lust.