Köttätande växter är otrevliga och ganska svåra att hantera

Jag har alltid varit ganska bra på att ta hand om mina blommor. Oftast lyckas jag föda upp små krukväxter, som från början bott i mögliga plastkrukor, till mindre träd. Jag pratar med dem, vattnar dem med min gröna vattenkanna, sprayar dem med en sprayflaska och vänder på dem så att alla blad ska få se solen.

De flesta växterna ger jag en chans. Om de ser lite ledsna ut gör jag ett försök till. Planterar om dem eller flyttar på dem. Men vissa kan jag inte med. Som den där med de enorma bladen. Den var jättefin och grön i affären. Hemma i mitt rum trivdes den inte alls. Först blev den lite brun längst ut på bladen, sedan gick det bara utför. På slutet gick det snabbt. Riktigt snabbt.

Precis när jag stod där vid fönstret och tittade ut på snöblasket insåg jag att jag inte vattnat mina blommor på länge. Vissa har jag låtit plågas ihjäl. Jag har låtit dem självdö och stekas ovanför elementet som jag hämtade på industrilackeringen innan jul. Vissa älskar jag. Jag skulle till och med kunna dö för dem. Andra hyser jag en hatkärlek till. Vi gör varandra illa mest hela tiden och ändå dras vi till varandra.

Jag skulle behöva två behållare. En med en stor varningsskylt på och en med växtnäring i. Vid behov skulle jag hälla lite ur behållarna på mina växter. Tyvärr varken dör eller blommar en blomma på en eftermiddag.