Kommunala korridorer

Skolgården är nästan helt tom. Den våta och hårda asfalten breder ut sig längs den gula byggnaden. Helst hade hon landat med huvudet före, men nä... det vågar hon inte riktigt. Ögonen hårt fastspärrade på den hårda stentrappan. Det svider i ögonen och himmlen rasar ned i huvudet på henne.

Hon ville att de skulle se. Att de skulle förstå hur ont det gjorde att inte vara som dem. Men det gäller att vara duktig. Duktiga flickor gör inget väsen ifrån sig. Rymmer inte, kastar sig inte hejdlöst ned för stup och får blod på jackan som mamma köpt. Då är det bättre att släta över alltihopa. Stänga in det långt inne i de djupaste av vrår. Och där stannade det. Visade sig aldrig.

Dagar av gråa skyar blev år. Den gula byggnaden bytades ut mot röda tegelstenar. Nya chanser som aldrig togs. Samma människor, fast med andra namn. Några blev fjortisar, jag fyllde fjorton år. Mitt i alltihop bestämde jag mig för att bli något. För att bli någon. Det tog lite tid att inse att det mest var jag själv som var i vägen. Men har man bestämt sig så har man.


(Vad jag egentligen vill säga är: Det är 6 månader tills jag tar studenten. Jag överlevde det. Jag har snart ÖVERLEVT!!!)


Wow.


För övrigt stämmer teorin om att man måste få vara fjortis någon gång. Jag var inte fjortis på högstadiet, alltså är jag det nu. Så om någon råkar se mig raggla runt på stan en lördagkväll, hysteriskt fnittrande och klängade på en kompis, kan ni ju vara lite förlåtande. Eller så är det bara sån jag är. Jaja, hur som helst. Tråden tappad.