Spårvagn

Det finns en aura över den där staden som säger: Kom hit. Kom och lär känna mig. Kom och bo här. Du är som människorna här. Och förresten är Göteborgarna sjukt snygga. Haha, vilket fjäsk... Men ärligt talat känns staden så mig. Bli min! Första gången på år och dag som Känn ingen sorg för mig Göteborg ger mig ryggradsrysningar. Denna fullständigt sönderspelade låt håller nog på att få en mening igen.

Ge mig nåt som tar mig någonstans

för jag vill veta om kärlek finns

Dagens ironi: Carro, Malin, Elisabeth och Johanna får lite bråttom till Världskulturmuseet. "- Ja, vi tar spårvagnen!". Johanna argumenterar för att inte planka (skulle dött av dåligt samvete annars). Men nej, man ska inte betala på spårvagnen. Det kommer ändå aldrig några kontrollanter. Visst. Precis när vi slagit oss ner kommer, just det, kontrollanten. Malin hinner precis kasta sig fram för att betala för oss också med sitt kort. "- Vad håller du på med?" säger mannen med den viktiga brickan och höjer på ögonbrynet. Jag behöver inte säga det egentligen. Men vad var det jag sa?