Eliten

Släktkalas. Några associationer, någon??? Dagens släktkalas ägde i alla fall rum hemma hos mormor och morfar. Släkten växer som jag vet inte vad. Även om alla inte var med idag, så kändes det ändå som nytt rekord. Igen. Mina små tomtar till morföräldrar bor långt ute i skogen på en bondgård. Huset är enormt, grått och proppfyllt med flera generationers prylar. Moraklockor från 1700-talet, serietidningar från 60-talet, hemvävda trasmattor, katter och gud vet vad. Idag räckte inte ens stolarna till alla. Minst en handfull fick lånas från grannarna.


Jag har egentligen inte jättemycket gemensamt med mina kusiner. Eller vi hade. En gång i tiden, när vi var små, så lekte vi ihop. Alla drar åt varsitt håll och ingenting blir någonsin sig likt. Men man ser fortfarande sig själv i många av dem. De är en länk till något som en gång var så kravlöst. Häxbrygder i sandlådan, fotboll på gräsmattan och upptäcksfärder med ekan på sjön. Nu är sandhögen borta, fotbollen är det ingen luft i och ekan kommer aldrig i sjön igen. Man undrar liksom vad som finns kvar. Just nu ger hela tjocka släkten associationer till olika saker. Man lever liksom inte med dem, de bara finns där ibland och gör en påmind.


Hur som helst är jag nog lite stolt över dem. Jag borde börja anstränga mig lite mer. De betyder egentligen så mycket mer än man tror. Kanske dags att citera Joakim Berg själv? Skulle tro det.

Min släkt är full av hjältar

Decennier av slit

Brustna hjärtan, trötta leder

Deras stolthet bar mig hit

Nu är dom gömda bakom stjärnor

Vid vintergatans kant

Dom är glömda men dom talar

Genom pennan i min hand

Och dom bar mig ända hit

Jag ska besvara elden

Om jag kan ta dig dit

Jag ska bevara elden

i en sång för vår elit

Till farfar. Mannen jag sett upp till mest av alla. Det var längesen nu... 8 år sedan.
Fan.