Inre stökighet

Mycket av tiden de senaste veckorna har gått åt till att plugga psykologi. Många sidor i kökssoffan hemma, på tåg fram och tillbaka och på biblioteket. Inte mycket tid till reflektion enligt mig, men något har jag ändå märkt. Jag har börjat tänka på ett lite annorlunda sätt. Det är väldigt svårt att sätta fingret på det. Jag anser att psykologi är en nyckel. Koden till hur man kan förstå sig själv, andra och påverkan sinsemellan.

Det har rivit upp en del saker. Kan man säga.

En kväll i början av juli. Den där sommaren som aldrig kommer att gå att göra igen. Den bästa sommaren. Det är varmt och nästan alla på festen står utanför byggnaden, pratar, dricker och röker. Himlen är helt klar och när man andas in luften känns det som att andas in lustgas. Lycka som sprider sig genom alla små blodkärl och ända ut i fingertopparna.

Du frågade om jag ville följa med efterfest och jo men det ville jag väl gärna. Vad annars säger man när man har sockerdrickabubbel i blodomloppet och tror att man sakta börjar falla? Så vi började gå. Du och jag och min blå cykel. Förbi de gröna fälten, kyrkan och över motorvägen. Där på bron ser man långt, långt bort mot vindkraftverken. Inte en enda bil, bara kilometer efter kilometer med grå asfalt.

Det är nog dags att ta reda på sanningen.