Jag vill också ha skägg! (eller hur du lyckas dansa dig förbi en dörrvakt)

På Pusterviksbarens dansgolv tog jag liv igen. Jag har nog omedvetet varit död i några månader eller så. När Woody West drar Shout Out Louds, Camera Obscura, Hello Saferide, mer Shout Out och Magic Numbers i ett svep är jag så nära himmelriket att jag tror mig höra Sankte Per predika. Herrejesus. På spårvagnen hem skakar jag på huvudet mot Matilda.


Helgen med Göteborg och Way Out West kunde inte avslutats på ett bättre sätt. Men innan slutet snurrade vi staden runt ett par varv. En av fredagens toppar var helt klart när vi fick våra VIP-armband och traskade in bakvägen. Överhuvudtaget har min ganska vuxna, men inte riktigt fullvuxna, syster Telia att tacka. Utan armbanden hade vi slutat i lägenheten med en bitter kopp te varenda kväll.


Fredagen inleddes med Iron & Wine i Linnétältet. Det gnistrade till och blev småmagiskt någon gång ibland. Kanske hade förväntat mig mer? En stund senare konstaterade vi att Björn helt klart är snyggast i Mando Diao. Skottarna i Franz Ferdinand visade sig vara ett utmärkt festivalband, Sonic Youth misshandlade gitarrer med trumpinnar och Sigur Rós kröp in under skinnet. Ett par låtar på Broder Daniel, sen tog jag vagnen till Storan. Det var helt klart värt att avbryta den sista gudtjänsten med Broder Daniel för en frälsning av Fanfarlo. Matilda och Sandra dök upp lite senare. Dans för hela slanten.


Efter dans kommer sömn. Och efter sömn kommer köttbullar och makaroner. Vi drog ner till Slottskogen ganska sen eftermiddag för att se Sahara Hotnights. Jag trodde jag lämnat dem för längsedan, men de överraskar och är snortajta. Hit efter hit. När de river av Hot Night Crash får jag gamla replokalsvibbar och ståpäls. Tyvärr är damerna ganska kyliga, publiken likaså. Frida Hyvönen välkomnar oss till savannen. Hon är oputsad och galen. Trots att det är vint och skevt kan man inte låta bli att gilla henne. När savannen stängt för dagen börjar jag och Matilda frysa. Vi laddar upp med lite käk innan Håkan.

Klockan 20.00 sätter kröningen av Göteborgs kung igång. Det blir danskalas och gråtkalas. Hurricane Gilbert gråter, pandafjortisarna gråter, jag gråter. Nu kan du få mig så lätt träffar rakt i hjärtat. Jag förstår inte hur han lyckas nå så många människor.


Vi kikar på när Flaming Lips skjuter konfetti över hela Slottskogen. På scenen dansar ett 20-tal teletubbies. Det är ballonger i bautastorlek, laser, trumpet, rymdvarelser och teletubbiesvakter i reflexväst. Vi går genom Göteborgsnatten och jag känner att jag mår så otroligt bra. Så otroligt otroligt levande.


Det är kan komma att bli det bästa jag gjort. Men innan Göteborg blir min stad på heltid ska jag till ett annat hemma. Imorgon åker päronen och jag till Skottland. Så bloggen är, tillfälligt, på stand by