Du vet, gatorna är nog fortfarande mina

Det har varit en konstig vecka. En lite småstressad kulturkrocksvecka, som på något sätt urartat i feberförkylning. Mycket energi har gått åt till att leka reseguide och tolk. Framförallt har jag försökt få min kära päron att förstå hur det var att spendera 7 månader av sitt liv i en främmande stad i ett främmande land. Det har inte gått så bra. Det går helt enkelt inte alls.

Jag antar att det tar tid att inse att tiden, minnena och känslorna egentligen bara finns hos mig, Ellen, våra vänner och gatorna i Edinburgh. Om jag haft möjlighet hade jag stannat länge länge. Gjort allt det där som jag älskar så att göra. Dansat ännu mer, spelat på någon open mic, promenerat i någon park, suttit i timmar på något café och skrivit. Bara varit.

Men jag ska inte klaga. Jag lyckades, med eller utan mening, träffa på i princip alla jag lärt känna. Och dans blev det ju faktiskt. Nu ska min febriga panna gå och vila sig. Rapport om skottska tanter, nattsurr och sånt kommer!