Kalla mig

När solen gick upp över Ätran och Tullbron satt jag på en parkbänk. Klockan var 5 på morgonen. Staden låg helt tyst. Polisbilarna hade slutat att cirkulera för längesedan. Kanske var det spriten, men jag inbillade mig att det var sommar. Tänk om det kunde vara det. Jag önskar att det vore så.

Ett par timmar senare vaknar jag på en soffa hos Åsa och Emil. Och även om jag var självförvållat bakis var det trevligt igår. Det är det alltid där. En stund senare frontar jag Deluxe Edition Wettex-trasor med fula mönster, dirigerar vilsna kunder och plockar ruttna jordgubbar på jobbet. Det går långsamt, men ändå framåt. Hjärnan behöver inte arbeta, armarna och benen sköter sig själva.

Men så plötsligt kommer jag hem och slår på datorn. Och då ramlar ångesten in som ett brev på posten. Ett 6 månader gammalt brev. 6 månader! Hjärnan försöker koppla. Känna efter. Vad vill jag? Vad fan håller jag på med? Det är dags att avsluta något som skulle avslutats för ett bra tag sedan. Hur det nu ska gå till.

Jag vet inte.