På badbryggan i Ätraforsdammen frågade Markus om vi kunde leka. Han visste att jag hette Johanna. Min granne Kristian hade sagt det till honom. Jag och Kristian brukade fika i en kohage, spela fotboll och göra hemmagjorda fiskedrag. På den tiden var allt väldigt okomplicerat. Oskyldigt.
Jag tittade blygt på Markus och gick därifrån. Även om jag ville leka med honom så vågade jag inte. Han var så rättfram. Sa vad han ville direkt.
Vi växte upp allihopa. Ibland säger vi hej, frågar hur läget är och hör oss för. Markus lärde jag aldrig känna, men fortsatte att avguda. Det spelar nog inte så stor roll att ingen av oss känner varandra längre. Minnet bor i platsen. En förnimmelse om Mariekex med rabarbersaft. En dammig grusväg fram till omklädningsrummen. Bildäcksgungorna som man kunde gunga högt högt på. En hink och en spade. Det mörka, kalla vattnet i kraftverksdammen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar