Och sa har det inte hant. Igen.

Forra veckan kantades av ett stressmoment som heter duga. Sommarjobbsituationen var for tva veckor sedan helt oppen. Nar jag traffade folk hemma over jul sa jag: Aldrig mer Willy's. Aldrig mer 12 pallar med sylta, kottbullar och pastrami. Aldrig mer umgas med min pojkvan kottkvarnen som spottar ut blandfars i samma takt som en kopieringsapparat kopierar papper. Samma sak. Om och och om och om igen. Sjalsdodande.

Sedan bestamde jag mig for att bli psykolog, eller mojligtvis personalvetare. Telefonsamtalet om det dar viktiga pappret blev oundvikligt. Chefen ville ju, naturligt nog, ha ett svar om jag tanker aterkomma till platladan och bestalla korv eller inte. Jag fick tre dagar pa mig.

Tre dagar gick. Det faktum att jag befinner mig i landet Skottland (dar man pratar skottska, bar kilt, ater chips till middag och haggis till kvallsmat) och att korvbestallning ar ett forhallandesvis valbetalt yrke fick mig att saga: Jo men visst serru att, det ar klart att jag jobbar hos er i sommar! Igen. Chefen hade ju dessutom det dar pappret pa gang, sa allt var klart som korvspad.

Men det jakla pappret sag jag aldrig skymten av. Tisdagen den 15:e april narmade sig med stormsteg. Jag ringde platladan. De sa huvudkontoret jobbar sa hart med mitt papper att de nastan far svettflackar pa kavajen. Fortfarande unget papper. Jag ringde platladan igen.

Efter det fanns det bara en losning. I fredags anvande jag min sista livlina. Jag ringde mamma.

Jag vet inte riktigt vad hon gjorde med chefen. Men pappret ligger forhoppningsvis pa Antagningens skrivbord idag. Dessutom undrar jag om hon hotat nagon av pappersvandarna dar, eller mojligtvis kapat lite kablar. Foljande besked ar battre an en kopp kamomillte.