Perspektiv

Under 3 ars tid var jag fast besluten om att jag skulle bli civilingenjor. Eller faltbiolog. Eller kemist. Eller Einstein. Jag tragglade envist igenom alla mattekurser som gick att traggla. For att inte tala om mitt projektarbete. Kemi pa hogskoleniva gor ansprak pa bade somn och livet i allmanhet. Jag angrar det inte, men det ar inte vad jag vill spendera mitt liv med. Inte exakt i alla fall.

Jag har alltid haft en viss fascination for manniskor. Istallet for att springa runt pa den asfalterade innegarden utanfor min guldmalade mellanstadieskola brukade jag sitta pa stentrappan och titta. Froken Elisabeth, hon som alla var radda for, kom och fragade om allt var okej en dag. Jag tittade upp pa henne, tog pa mig vantarna och gick darifran. Vad sager man till nagon som fragar varfor man inte ar som alla andra?

Det finns sa mycket naturvetenskapen kan tala om. Den har svar pa allt, allt, allt. Den kan dock inte tala om vad jag ska gora med min framtid. En sannolikhet racker inte sa langt. I min psykologibok stod det om olika identitetskriser. Jag tror jag vet hur det kanns.

Damm, morker och obeslutsamhet. Som att vara mitt i myrornas krig.

Men nar man tror att man ar som mest forvirrad, det ar da man egentligen tar ett beslut. Det ar bara det att man inte kan se det for an dammet har lagt sig.