Sluta inte dröm

Engångsgrillarna sänder ut små rökpuffar över dem som samlats. Inifrån badstugan strömmar musiken ut: "Åh doktor! Kan du ge mig något så jag blir sjuk, helt ur balans". Och där, på golvet, dansas det. Fullständigt hämningslöst sjunger de för den sena kvällen. Alla var där. Och just då kände jag att jag levde. Livsgnistan tycktes vara av samma storlek som solen. Om man jämför med engångsgrillarna då.

Men kväll skulle bli natt. På skinande cyklar under gatlampornas sken sjöngs det: "Sluta dröm om det ljuva livet, du kommer aldrig att vara med om det!". Men det var nog precis vad vi var med om. För det ljuva livet är nu. Och sen dansades det. Stanna tiden. Snälla stanna tiden så att jag kan få suga ut varenda liten droppe. Stopp då!

Hem till den gula villan. Natten mer än ung. Då, halv 5 på morgonen, plockar Ellen fram en present till mig och säger att hon tänkte på mig. Just då kändes allt så fulländat. Jag tycker om mina vänner mer än allt annat. Ni är bäst. Äh... allt känns så banalt när man ska skriva ner det. Men jag vet inte hur jag ska skriva det annars. Ni är helt enkelt bäst.

I morse verkade en hop med bergsgätter a la Sound Of Music ha flyttat in i mitt huvud. Och tro inte att de var så där underbart vackra, trevliga och gemytliga, nej nej. De var rejält stridslystna. Och många. Familjen von Trapp skulle behövt flytta till månen för att undvika dem.

Jag lever i alla fall. Och inte så lite heller.