Gjord av sten

När jag öppnade den grå dörren ut till studiehallen var det helt mörkt. Inte ett enda tecken på liv, bara de gröna, evigt lysande nödutgångsskyltarna. I ena handen hade jag mitt matteprov och i den andra grafritaren. Långsamma steg genom korridoren. Skuggor över skåpen med glasdörrar. När jag kommer fram till mitt skåp kommer vaktmästaren för att låsa.

Vilket liv. Allt är bara fyrkantiga rum med exakt symetriska och strategiskt utplacerade fönster. Inga avvikelser. Utanför: Asfalt. Inuti: Asfalt. Har jag helt tappat förmågan att känna? Den där glöden jag hade i maggropen har någon släkt med en kartbok över Antarktis. Kartbladen blir nästan levande. De spetsiga isbergen trycker sig ur de platta bladen och lämnar iskalla sår efter sig. Visst ser isen och snön vacker ut. Och den gnistrar, visst gör den det. Men inuti är den bara kall. Molekylerna har fastnat i ett hjälplöst läge. De kan inte röra sig, utan bara titta på när världen utanför handlar. Ingenting spelar någon roll längre.

Tina upp mig. Ge mig något som känns. Något som känns på riktigt.