Med I'm from Barcelona i hörlurarna och regnet småtrevligt smattrandes på den svarta regnjackan drabbades jag av plötslig lokalpatriotism. I den lilla backen innan den skarpa svängen stannde jag upp och stirrade ut i den bäcksvarta natten.
Jag bor på en bondgård. Skämmigt. Alltid jätteskämmigt. Ordet bondgård är bara direkt förknippat med illaluktande gödselhögar, traktorer och utanförskap. I så lång utsträckning som möjligt låter jag bli att ta det i min mun. När man träffar nya människor frågar de ofta var någonstans man bor. För det mesta nöjer de sig med namnet på ett samhälle i närheten, men ibland räcker inte det. När jag till sist får ur mig att jag bor på en bondgård går det inte hejda. Jag blir jag sorterad. Sorterad in i ett fack jag inte vill vara i. Jag bekräftar mig helt enkelt inte med de människor som simmar runt i akvariet märkt med den glammiga etiketten: bönder.
Men när jag stod där, med regnet strilandes på det svarta regnstället och mina redan genomblöta gympadojjor i en vattenpöl, kände jag mig stolt. Den här platsen är nog inte så dum ändå. Hur hade det varit om jag växt upp i stan egentligen? Då hade jag gått miste om känslan av att springa så fort man kan över en grön åker, smultronen, bäcken och att få köra traktor helt själv även om man bara precis fyllt 11 år (eller om det var 12). Och viktigast av allt: Jag hade gått miste om den jag är idag. Den personen hade överhuvudtaget inte funnits.
Jag är stolt över min pappa, min farfar och min morfar och alla andra bönder jag känner och känt. Jag är stolt över mig själv och att jag klarat av att bo här alltid (sjuttielva tankar om att rymma hemifrån). Sökandet efter min plats på jorden kommer fortsätta, men jag vet i alla fall vart jag alltid kan återvända.
Det tog mig 18 år och några månader att inse att ni borde vara avundsjuka på mig. Eller åtminstone avundas för att ni inte har fri tillgång till tre blåa traktorer och 30 vita råmande fyrbenta vänner.
fredag, januari 05, 2007
Decennier av slit
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
precis det du berskriver upplevde jag med för några månader sen! kom på att jag trivs väldigt bra med att bo där jag bor! även om många skulle säga att jag bor på landet, spelar ingen roll längre jag trivs här och det ör väl viktigast? skulle kaske inte fixa att bo i ett villaområde med grannana in på "bara skinnet"
nä, precis! även om jag kanske inte älskar att bo här, så är det faktiskt inte så hemskt som jag har tyckt innan. och det är framförallt inte så hemskt som alla andra framställer det.
Andreas frågade mig igår vilket hus jag skulle välja att bo i om jag fick välja vilket som helst (utom mitt eget)i hela Ringsegård. Gissa vilket jag valde?
Av alla lyxvillor med pool, bmw, status och espressomaskin, valde jag den minsta av alla små gårdar, den rödaste av alla små stugor med vita knutar och tillhörande lada, gamla äppelträd och gräsuppfart. DÄR vill jag bo! Dit vill jag cykla på en gammal cykel alla soliga sommardagar, där vill jag sätta upp en gunga i de gamla trädet och där vill jag känna det sticksiga gräset under tårna.
Åh, myspys på hög nivå! Alla kalla metallytor och hårda kanter är så himla... Jag vet inte vad man ska säga. Det är snyggt, men inte alltid så trivsamt. Så då är röda små torp bra.
Skicka en kommentar