Blodbyte

Jag tänker mycket och ofta, men idag håller fan hjärnan på att dö av överbelastning. En dag på jobbet kan göra en hel del...

För några dagar sedan var jag och Annie och fikade. I ett hörn satt två av mina jobbarkompisar och fikade. Lite konstigt att de två var där, tänkte jag. Och jag verkade, uppenbarligen, inte dyka upp vid rätt tillfälle. Idag satt jag återigen och fikade, fast tillsammans med den manliga halvan av jobbarkompisarna. Det var bara vi i lunchrummet och vi började snacka. Till en början ett trevande, ganska nervöst samtal. Hans två veckor gamla bil hade blivit påbackad. Reporna i lacken kändes som revor på skinnet. Men egentligen blev inte reporna till i krocken.

Han visade sitt sår. Blottade det, och kanske fick det se dagens ljus för första gången? Jag visade honom mitt. Och där, precis där, var vi på samma våglängd. En del lyckas inte på tio år, andra kommer man nära på en hundradels sekund.

Någon timma senare kommer arbetsplatsens skvallerbytta nummer ett förbi. Jag var tydligen gårdagens hetaste diskussionsämne. Folk tvivlade på mig. Skulle jag verkligen klara av att öppna butiken ensam? Jag hatar det. Visst att de tvivlar. Jag är bara precis myndig. Det är ett stort ansvar att ha hand om en butik som omsätter en halv mille om dagen. Okej. Fine. Men prata för guds skull med mig direkt.

Visserligen måste det finnas en motpol för att det ska uppkomma en diskussion. Jag är mogen som en brun banan och ambitiös som en kråka som bygger bo. Det vet tydligen en del. Hade varit bra att veta vilka som är djurvänner.

Nu sitter jag här, med ett sår som någon sett och ett kraschat självförtroende, och lyssnar på kent. Det är så det går till. Det är nu man inser att man inte kommit någonstans. Jag ligger fortfarande på botten och krälar.