Värmeljus

Igår när jag skulle somna låg jag och skrev i min dagbok. Enda ljuset i rummet var det lilla värmeljuset på mitt sängbord. Den där turkosa näckrosen jag fått av Ellen. Det fladdrade lite oroligt och jag kunde knappt se vad jag skrev. Jag undrade. Jag ville så gärna veta. Det var ingen dödsångest och inte en tanke i depression. Men hur många skulle komma på min begravning och sakna mig så att själen nästan spricker? Hur många skulle ångra att de inte.. ja...


Tänk om jag kunde vara likadan tillbaka. Tänk om jag också kunde säga saker så att de känns. För det är väl det som är meningen? Att man ska säga saker så att de sticks och bränns. Lite som skrubbsår mot smutsig asfalt. Folk älskar att salta såren. Bara för att de ska få känna sig stora själva. Egentligen är de bara så små. Så små och skrynkliga. Johanna, visa lite medkänsla... Det går nog inte. Fortsätt tyck folk. Forsätt säga hur jag är och vad jag borde göra. Jag tar åt mig precis allting.


... sa precis vad de känner