Monaural Phantasm

Monaural Phantasm bor på myspace tack vare Hedda. Du är guld vännen!

Nytt kapitel

Jag har suttit här en stund nu. Ett fullständigt blankt och tomt dokument på skärmen. Det bara väntar på att fyllas. I väntan på att det svarta ska rinna igenom kroppen, ut genom fingrarna, ner på de svarta tangenterna och sätta natt på dag, spelar jag det där plocket. Jag behöver verkligen tömma ut och ta in nytt just för tillfället. Det känns som om att jag kommer gå in i en ny period snart. Ett nytt kapitel ska skrivas. Men först måste det nuvarande kapitlet avslutas.

Det kommer dock ta lite tid att avsluta nuvarande kapitel. Det innehåller så mycket att det inte får plats i ett enda dokument. Men de bästa fragmenten ska det bli någonting av. Först ska de bara bli begrpliga. En bra låttext ska man ju kunna känna igen sig i, eller åtminstone kunna sätta sig in i. Och i väntan på att texten med stort T formas finns det där. Plocket går hela tiden, om och om igen. Det är lite sorgset, men på något vis ändå hoppfullt.

Och det kan bli så att det lyckas komma utanför det här rummet.

Diciplin är överskattat

Jag har fortfarande bara tid att skriva ganska substanslösa inlägg. Dagens upplysning är att jag fått ledigt från alla lektioner för att vara hemma och skriva klart mina projektuppsats. Jag gick upp aptidigt idag. Efter att jag hoppat upp ur sängen käkade jag lite müsli. Ett par minuter senare körde jag iväg min bil till hansomvetväldigtmycketomgamlabilarmenlyckadeskursasinverkstad. Känns bra. För övrigt måste jag ha bajlen imorgon. Ska på studiebesök på soptippen. Imorgon ska även min uppsats ligga på mannen med den senapsgula kavajens skrivbord. Än så länge är den 21 sidor. Jag har nog aldrig skrivit ett så långt dokument i word förut. Skulle inte förvåna mig om datorn hänger sig och knycklar ihop min, ack så naturvetenskapliga, uppsats till oigenkännlighet. Det hade varit oschysst av den. Jag hade nog funderat på att rymma till Ryssland då.

Annars då? Min brännskada, som uppkom i samband med plattningen av mitt hår för en vecka sedan, fjällar nu för tredje gången. Eftersom jag är så lat att jag inte orkar ta på mig mina glasögon på morgonen, kan det lät bli så att man missar av- och påknappen. Och om man tror att den, vanligtvis, ganska tröga knappen sitter på den 200 grader varma plattan går det som det går.

Det går inte bra.

Å andra sidan var min enorma brännblåsa på tummen inget mot det mönster som min goda vän Ellen skaffat sig på sin handled. Stekplattan på McDonalds är ungefär som plattången på mitt rum, fast några gånger större.

Det här är bara en ursäkt för att inte skriva den där slutsatsen. Sorry. Någon gång framåt lördag kväll, efter högskoleprovet, räknar jag med att ha ett liv igen. Och på tal om ingenting så är textraden You're so sweet you cause me caries fin. Och jag har ingen röd tråd. Min röda tråd ligger förhoppningsvis på en annan plats i den här datorn.

Fenomenet

Det här är dagen då jag kunde fått bortförklara mig ganska rejält. Det blev dock inte så. Jag är alltså fortfarande inräknad i samma kategori som Ebba von Sydow. Känns schysst. Vi har nog något gemensamt.

Och Svenska B-talet gick bra. Lyckades ta mig igenom hela talet utan att nämna... tja... det här.

Billie the Vision & the Dancers

Följande skriver bandet på sin hemsida:

"Under hösten 2006 och våren 2007 spelades skivan in på den skånska landsbygden, i lånade hus i Blekinge och i replokalen i Malmö.

Enligt bandet så fanns det två ansatser, att inte skriva mer om Pablo och att göra en sämre skiva än de två tidigare. Man lyckades inte med något av det. Where the Ocean Meets My Hand fortsätter där The world according to Pablo slutade."


Det finns mycket att se fram emot. Den 11 april släpps Billie The Visions tredje album. Efter detta blir det releasefest, bl.a. på Sticky Fingers den 25 april. Och inte nog med det! Det har även visat sig att älsklingarna ska spela på Emmabodafestivalens förfest den 25 juli. Och jo... jag har nog nästan bestämt mig. En lite försenad present på min 19:e födelsedag kommer att bli en tripp till Emmaboda.

Fågelsång

Det här är rätt schysst. Hanna Liten är stor i sin litenhet. Mysigt och vackert.

Ge mig

Dans och associationsbomb

Våren har flyttat in i mig. Jag tog gitarren och satte mig på trappan i solskenet innan. Spelade och sjöng, högt och länge. När jag fått dagens pollendos skuttade jag upp på mitt rum och slängde in Håkan Hellström i stereon. Matilda kom förbi och frågade lite försynt om hon fick låna en tröja. Det hela urartade i att jag dansade en väldigt frigjord, ända inifrån hjärtat menad, spontandans till En Midsommarnattsdröm. Kändes bra. Jag dansar alltid när jag är riktigt glad. Nykter som onykter. Dag som natt.

Att ta i så mycket att man blir blå

I morse försökte pappa göra en snabblagning av min bil. Det visade att ett litet kreatur släpat in skal och grejjer i motorn. Trots ihärdig dammsugning av motorn verkar den gula lilla lampan lysa.

Det är tufft att vara liten. Att fajtas med långtradare och stadsjeepar tar på krafterna.

Bajlen behöver bekräftelse.

Bajlen needs löve.

Propp

Det finns så mycket att säga just nu att jag inte får ut ett ord.

Solen sken idag. (Universalsamtalsämnet kallas väder.) När solen skiner lyssnar jag på Håkan Hellström. Då inbillar man sig nästan att det är sommar. På tal om det så verkar min bil lite överhettad. Den gillar inte att köra om lastbilar i 120 km/h på motorvägen.* Vår bildoktor, som är så kunnig på gamla bilar att han lyckats sätta sin verkstad i konkurs, påstår att det inte är någon fara att köra med den. Den lilla gula lampan ska man inte bry sig om.


Pyttsan.


*Motorvägsframfarten har att göra med mitt införskaffande av studentbalsklänning