Efterhjärna

Min hjärna hinner inte med idag. Den är efter. Likt Gunnel (43 år, tv-shopsberoende chips med dipp-fanatiker) skumpar fram på löpbandet på gymmet, tar min lilla skrumpna klump sig igenom snöslasket. Eller mattelektionen. Eller kassan på jobbet.

Det går så där perfekt. Ler, säger hej till att kunderna, kan ett helt gäng med nummer, ger rätt växel... Sen kommer Fröken Ansvarig förbi. Frågar hur det går. Det går fint, jag rent utsagt jättebra. Det är då den där damen kommer tillbaka och säger att hon fått fel växel. Bingo! Precis så det ska vara. En blick säger allt. Fortfarande glad och ursäkta, ursäkta. Nästa dam köper fyra pelargonior och sex mjölkpaket. Jag är så arg att jag bara fokuserar på att le och titta henne i ögonen. Plötsligt känner jag hur något studsar mot mig.

Jag vänder mig om och ser en stor farbror vinka med näven. Jag ursäktar mig och börjar torka upp. Min kassahandledare tycker jag att jag nog borde gå hem nu. Det gör jag. Min hjärna är så efter och folk är inte kloka.

"- Mamma, jag behöver ett moraliskt stöööööd".
"- Men älskling, vad är det?"
"- (Hulk), En farbror kastade en pelargo-o-ooonia på mig (Hulkandet övergår i ett krokodiltårsflöde utan dess like)
"- Hahahahaha, vad sa du att han gjorde?"

Jag har nog aldrig gråtit och skrattat så mycket på en gång. Livet är hårt, man ska akta sig för att mosa pelargonior mellan mjölkpaket, jag är trött och nu ska det drickas varm choklad.

Sömnlösa nätter

Sorry kära bloggläsare, men just nu hinns det inte med så mycket bloggande. Det är filminspelningar av mystiska nyhetsinslag, låtskrivande i replokalen, fysikpluggande till midnatt, fotbollsträning i slasket, kassaträning på jobbet och ja... tankarna på olika håll och kanter.

Eller det där är nog ena hälften. Resten av energin går åt till att ligga raklång i sängen, stirra ut genom fönstret och undra. Eller till att köra bilen och backa in i garageportar för att jag inte kan förstå. Den opålitliga autopiloten på, medan jag försöker lista ut hur någon överhuvudtaget kan tänka tanken. Att jag är någon. Någon som någon tycker om.

Shit pommesfrites.

Hooked

Har plötsligt fastnat med en fot i Tingsek-träsket. Det är kanske inte just låtarna på hans myspace som är farliga, utan snarare låten Restless soul. Den finns inte med på någon av skivorna, utan är tredje spår på en singel. Hur som helst är det en riktigt skön låt. Den spröda, lätt distade, plockande gitarren är lugnande på precis rätt sätt. Efter ett tag kommer en liten hop med stråkar in. Fint alltså.

Annars skulle man nog kunna beskriva Tingseks musik som soulpop med lite funk-känsla. Känns på något vis soft. Jo, soft är nog ett bra ord. Inte för att det brukar ligga på min tunga, men det känns passande.

Soul meets body

Trasig. Jag känner mig trasig. Jag kan inte peka på det. Jag kan inte. Det går inte sätta fingret på vad som sliter mig i hundra bitar.



Eller jo. Det kan jag nog.



Någon lyckades ta sig in dit där bara jag bor. Det är bara fruktansvärt skräckinjagande. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller inte. Skitläskigt.

Jag råkade nog känna lite igår. Visst gjorde jag det.

Vad gör man inte?

Halv 8 ringer de från jobbet och vill att jag ska sitta i kassan. Säger med min, oroligt hesa och grumliga duväcktemigochjaglåtersomenman-röst, att jag fortfarande inte kan kassan helt. Somnar om. Eller typ.


Halv 12 ringer de igen. Jag har fortfarande bara nattlinnet på mig:
"-Ehh.. okej då, jag kan väl jobba imorgon då..."


Klockan 12 inser jag att jag lovat att röja skiten ur en ganska närbelägen stad. När då? Ikväll såklart. Lösning: Åk direkt från efterfesten till de ruttna clementinerna. Yez Johanna. Vad tänkte du på?

(Drar i spaken. Kadisch, kadisch! Dollartecken rullar ner istället för de blågröngrumliga ögonen.)

På den gamla goda tiden

Det snöar som i värsta Astrid Lindgren-berättelsen idag. I morse plöjde min lilla syster sig ner till brevlådan och kom upprusandes med ett paket till mig. Lyckan bubblade som en nyöppnad lemonadflaska, ända från botten och upp. Ett hantverk ska jag säga. Varenda liten detalj är så perfekt. På utsidan de fina bilderna, på insidan fina små fåglar.

För det är något speciellt med att få skivor från de där riktigt små bolagen. Som att gå och köpa ägg, ekologiska tomater och hemgjord kola i den lilla lanthandeln. De har något som är unikt. Något som stormarknaderna och skivbolagsjättarna inte kan komma åt. Känslan av att få något direkt i handen från någon som lagt ner hela sin själ i det.

Okej då. Jag är lyrisk. Men något ska man väl engagera sig i? Slå en kik på Orange Grammofons hemsida. I min stereo ligger just nu The Second Bands What's up, Tiger Lily? och You dark side is on the phone. Det är fioler, trumpeter, panik, eufori, folkmusik, pop, trummor och en sångare som låter som Bright Eyes-snubben i en salig blanding. Jag blir lycklig av det. Och helst sitter jag och tittar storögt på min stereo medan den snurrar skivorna runt, runt, runt. Jag kräver liksom inte mer av livet i det tillstånd jag är i just nu.

Det är kallt i Ryssland

Prio

Man kan inte direkt kalla det här lovet för något sportlov. Let's döpa om det till plugglov, eller varför inte ångestlov? Eftersom jag, så att säga, ignorerat att jag har jättemycket tråk att göra i skolan den senaste tiden, kommer världens smäll nu. Projektarbetesuppsatsen ska skrivas, plus kemiprov, fysikprov och psykologiarbete. För att klara det här krävs det morötter, många morötter.

Dagens morot heter Ellen. Ska iväg och mysa på fiket i gamla stan och ta en stärkande promenad utmed Ätran sen. Jag får slita mig från acetoxyleringen och hon från allt Mackedonkanjobbande. Man måste faktiskt prioritera ibland.

Vi har gjort mycket jag och Ellen. Det måste varit sommaren mellan 7:an och 8:an, eller något sånt, som vi började umågs. Vi gick i samma högstadieklass, och jag ser fortfarande henne som ensam anledning till att jag överlevde. Fröken i fråga är liksom typen som slåss med näbbar och klor och vet precis vad hon vill. Inspirerande minst sagt. Vi började på botten båda två och har nog hjälpt varandra att jobba oss uppåt. Högstadiet avlutades med Miss Siamesisk Snigel och ett stort långfinger åt alla idioter.

Många människor från högstadiet har man inte sett vinken av. De flesta försvann och vi lämnade inga mer avtryck hos varandra än de där såren. I jakten på sin identitet slogs folk hejvilt. Grupper, skitsnack och utfrysning. Medel som folk tog till för att själva vinna.


Jag tror inte de vann så mycket. Jag hoppas inte det i alla fall.


Kvar sen den där tiden finns Ellen. Min snigelhalva, PowerPuffPingla och morot. Och resesällskap till stället där indiepop, regn, gamla slott, gröna kullar och pubbar är vardagsmat.

Tema: Festival

[Här skulle bilden på mig, Mari och Annie från Hulstfred '06 suttit. Tyvärr gör faktorer som svett, bajjamajjor, brist på duschande och överkonsumtion av alkohol att bilden fastnar i det slamfilter som ser till allas trevnad. Vi såg lyckliga ut i alla fall. Glada och vilda.]




Tyvärr är jag inte så sugen på repris från förra året, då jag, Mari och Annie gjorde Hultsfred. Inte just för att jag har något emot varken Hultsfred eller sällskapet, men de har höjt priset på biljetterna till hela 1695 jobbiga slantar plus förköp. Därför checkar jag lite alternativ. Idag kom första "riktiga" släppet till Emmabodafestivalen.

Almedal kommer till Emmaboda. De känns fräscha. Riktigt fräscha. Kanske dags att börja stalka lite? Höhö. Näe, skoja ba.

Till festivalen i fråga kommer även Kristian Anttila. Första konserten vi såg på Hultsfred förra året var med honom. På en fullständigt överfull Dansbana, där golvet svajade som om vi befann oss på en stormdrabbad ocean, byggdes förväntningarna upp. Och tja.. jag kan tänka mig att se snubben igen!

I övrigt känns Wired for Mono avslappant rockiga och Miss Li som en dam med attityd. Festivalen bjuder även, så här efter första släppet, på en hel del elektro. Men hellre elektro än Ozzy Osbourne. Faktiskt. Borde kanske kolla in de andra festivalerna också och se vad de har att bjuda på. De flesta har nog minst ett par bandsläpp till att komma med, så det tar nog lite tid innan festivalsommaren är spikad.

Vilka band ska helst ta sitt pick och pack och åka till samma ställe då? Ingen lätt fråga, absolut inte. Men högt upp på önskelistan står bl.a. Suburban Kids With Biblical Names, Billie the Vision & the Dancers, Concretes och Britta Persson. Kanske just för att jag inte sett någon av dem live. Sen kan ju alltid Marit Bergman nämnas. Och Tiger Lou. Och... suck... alldeles för många.

Någon festival lär det åtminstone bli i sommar. Vilken eller vilka kommer visa sig så småningom. Vi får helt enkelt hoppas på många bra kända och okända släpp framöver!

Isolerad

I morse när jag vaknade var jag glad. Min mamma knackade på dörren vid middagstid. Frågade när jag kom hem (halv 4) och hur vi haft det igår (kalas!). Var hos Annie på förfest. Världens finaste fyllekompositioner av Wedding song, No party, Defrag my heart o.s.v.. Helt enkelt så man vill ha det. Snurrade runt i stan sen och dansdansdansade. Man kan hålla på en evighet. Det får inte ta slut. Ögonblick man vill frysa och le åt.

Men när jag vaknat och satt min fot utanför mitt rum insåg jag att det här inte är någon bra dag.