Att synas utan att verka

En gång i tiden kände jag mig missförstådd. Riktigt missförstådd. Folk visste inte vem jag var (för jag sa aldrig något) och folk visste inte vad jag tyckte (för alla andra tyckte så bra). Jag var riktigt bra på en sak: att plugga. Det var den enda glipan ut i världen. Mitt sätt att få uppmärksamhet på. På sikt väldigt krävande.

På den tiden hade jag en vän. Vi var aldrig särskilt lika varandra, men vi hade en sak gemensamt. Vi pluggade oss igenom tillvaron. Satt på sängen i det blåa rummet och pratade om matteböcker och lärare. Hon hade ingen annan, jag hade ingen annan. Efter ett tag började jag ta mig ur den där cirkeln. Blev bättre på andra saker än att plugga. Kom på vad som egentligen spelade roll. Jag försökte visa flickan med det blåa rummet den andra världen. Men det gick inte. Så på sikt lät jag det som band ihop oss dö. Slutade höra av mig. För vi hade ju egentligen aldrig pratat med varandra. Och jag var feg. Men lycklig. Den dagen jag insåg att jag inte längre var vän med min gamla vän var underbar.

Idag försökte jag se henne i ögonen. Det gick inte. Människan är självisk. Jag kommer aldrig ångra det jag gjorde, däremot kommer jag alltid skämmas för att jag var så feg. Låt mig aldrig bli det igen.

Live and learn

I came home in the morning and everything was gone
oh what have I done?
I drop dead in the hallway cursing the dawn
oh come on sun why must I burn?



Jag lever på natten och sover på dagen. Folk kommer nog alltid att sucka åt det.




Och idag skrev jag 17 autografer.

Bulor

Varför är det två gupp på guppskyltarna även när det bara är ett gupp?

Iskyla

Känner mig ungefär lika kul som guppen på Murarevägen. Och trots att Koftorna försöker rycka tag i mig (Riiiiiise and shiiiine sister!), så känner jag fortfarande mig överkörd. Fast egentligen är det ingen som kört över mig. Snarare jag som kört på en massa människor jag känner. Men när jag känner mig missförstådd och ensam så blir det alla andras fel. I längden orkar jag inte vara snälla rara och alltid finns där. Istället för att kuttra som vanligt blir jag bara obegriplig iskyla.

351 paket Gevalia E-brygg

Jag har en förkylning i min högra näsborre. Och så är jag rädd att jag missat inventeringen på jobbet.


Positivt: Kanske kommit undan inventeringen.
Negativt: Mina helgjobbschanser kanske försvunnit...



Hoppas det är nästa torsdsag.

Fiskproblem

Jag har en asiktsmask påkletad. Ingen sån där snäll, mild och otroligt stärkande, nej nej. Det är en sån där som man rycker bort. Evul på hög nivå. Kletet har stelnat och jag har bara ett enda ansiktsuttyck att välja på. Ser ut som en trött fisk. Om jag var tvungen att välja ett ansiktuttryck så är nog fiskminen inte den första jag skulle välja. Känner mig ungefär som Darfs Vaders kusin. Fast jag är inte svart i ansiktet, bara grönblå.

Dagens Lista

Hur man vänder en dålig söndag till en bra söndag:

• Ha! Upptäcker som stolt Raymond & Maria-fan att ny platta är på gång. Undrade senast förra veckan om allt dött eller vad som hänt.
• En del tröstäter godis. Själv knarkar man musik.
• Kolla på Fröken Sverige. Filmen alltså.
• Rota igenom forna utklädningslådan i jakt på något väldigt sjuttiotalsaktigt.
• Lyssna på Lost Patrol och Lisa Miskovskys Alright och inse att popmusik är den enda sanna lyckan.
• Inser att det är bara är 5 dagar till lönen anländer. Kapitalist- javisst!
• Och när man har fått lön kan man köpa nya strängar. Hej då äggskivare och välkommen tillbaka gitarr!

Aldrig nöjd

Så kommer hösten och färgar allting svartvitt igen. Jag brukar faktiskt gilla hösten. Varma halsdukar, hala löv, fika på Falkmanska, regn, mys och värmeljus. Men idag. Näe. Det är augusti och jag firar redan höst. Totalt nere. The botten i nådd.

Sommarlovet existerade aldrig riktigt, körkortet är fortfarande inte i hamn, min gitarr låter som en sån där äggskivare för att de nya strängarna är alldeles för tunna, allt är grått, Astrid är inte hemma, har fortfarande inte målat om mitt rum, jag är ensam, orkar inte prata med någon och imorgon börjar skolan. Blä.

Men det går faktiskt göra något åt det mesta.

Hissa ner gitarren snyggve

Är det någon mer än jag som tycker att Johnny i Razorlight har gitarren väldigt högt upp?

Explodera!

Håkan är min hjälte. Även om han sjunger väldigt falskt (ja, det gör han), så har han själ. Han har det där äkta som så många andra saknar. Han vet liksom hur det känns. Om att våga drömma, om kärlek, lycka och olycka.

Första gången jag såg Håkan var nog på kalasturnén för ett par år sedan. Då var jag inte jättefrälst, även om det nog var då jag hade behövt just den sortens musik. Då tyckte jag nog mest att själva konserten var lite småball. Tiden gick och jag fastande mer och mer. Förra sommaren, en fredagseftermiddag gick ett ljus upp. Håkan skulle spela på Majas. Det gick inte att missa. Men det fanns liksom en del i vägen.

Problem 1: Jag var knappt 17 år.
Problem 2: Min mamma gillar inte Håkan. Alltså sällskapslös.

Det hela löste sig på följande kreativa vis: Jag utsåg en ganska nyfunnen bekant (numera bästa vän) till offer att följa med. Eftersom Humlan aldrig svarar i sin mobiltelefon lyckades jag snoka rätt på lillebrorsans mobilnummer. Tadaa! Sällskap fixat. Efter en mindre gråtattack lyckades även min kära mor ta reda på att en jobbarkompis till henne skulle dit. Och ja. Den kvällen blev jag frälst. Någon meter från den lilla lilla scenen. Blå himmel. När Nu kan du få mig så lätt ebbade ut hade man liksom inte fått nog. Lyckades senare ta oss in på området igen med hjälp av farbror Bosse. Och där stod Håkan. Livs levande. Eufori? Japp.



Nu råkar det vara så att jag är av den generationen som hänger på lunar. Av en ren slump klickade jag mig in på en Håkan Hellström-klubb. Lite längre in på sidan lyckades jag hitta ett inlägg angående något med Diezel. Om jag blev förvånad? Ja. Ringde Humlan direkt. Trots att det är sent och hennes mamma blir arg. För Håkan kommer till Diezel. Och biljetterna släpptes idag. De kan mycket väl vara slut imorgon. Det står inte ens något om spelningen på Håkans hemsida. Ta mig till kärlek! Ta mig till dans!