Anna Ternheim med sällskap- Summer Rain

Panta burkar?

Insåg idag att mitt bostadsbolag kommer att höja alla hyror till nästa månad. Urkul. Verkligen urkul. Hade jag inte precis fått jobb hade jag allvarligt talat fått börja med nudeldiet på riktigt.

El Perro Del Mar- Party

Ge mig något som känns

Jag har väntat. Och det verkar som om ensamheten tagit över igen. Skaver bort lite av nagellacket från tumnageln. Svarta flagor faller ner på golvet.

Jag lyssnar på Fleet Foxes Mykonos. Jag undrar varför jag lyssnar på en del personer. Tar illa vid mig från vad en del människor säger. Förminskar mig själv i deras närhet. Sluta med det. Nu. Det är inte nyttigt. Som ett gift som sprider sig. Bara för att någon liknar spöken från då behöver inte betyda att de faktiskt är det.

Egentligen lider jag brist på spontanitet. Behöver göra något oplanerat, kanske lite drastiskt. Något som inte är rutiner. Framförallt borde jag sluta sitta här. Uppdatera sidor som de aldrig händer något på. Göra något istället för att bara tänka.

Dvala

Ute och svävar någonstans i etern

Underbart kul att det verkar som om min banner slutat fungera... Och med tanke på att den ligger på en annan dator i en annan del av Sverige så lär vi inte få se mycket mer av den igen. Om den ens finns kvar, med tanke på alla ålderkrämpor mina föräldrars dator har. Men projekt banner får bli till helgen. Ikväll ska jag förbi tvåornas tentafest en sväng och imorgon har p-vetarna julsittning. Så håll ut gott folk...

Dags att öppna böckerna någon gång

Skärpning nu Johanna.

Han har ett riktigt skägg, tror jag?

Jag fick post idag igen! Den här gången kom paketet från Knattamossetomten. Han är antagligen världens mest skygga och mystiska tomte. Hemma hos mormor och morfar finns det gamla 1700-tals klockor och mystiska uthus. Jularna hemma hos dem är förknippade med sparkstöttingar, snöbollskrig med kusinerna och dopp i grytan. Rosiga kinder och förväntningar.

Mitt ute i skogen bor min mormor och morfar. Den är inte som skogen hemma hos oss, där man kan gå en timma och med all säkerhet komma ut någonstans där man känner igen sig. I den här skogen kan man gå vilse på riktigt. Gå och gå och gå tills någon kommer och äter upp en. Vildsvin, lodjur och älgar skulle göra det med nöje.

På andra sidan Byasjön, där vi brukade ro med mormor när vi var små, finns Knattamossen. Jag har aldrig varit där. När morfar, med sin lite barska och hesa stämma, säger att det är tomten i Knattamossen som varit framme brukar jag alltid få gåshud. Min morfar är ganska tystlåten och när han väl säger något är det viktigt. Och Knattamossen är med all säkerhet farlig, på samma sätt som tomten i den är viktig.

För på något vis är tomten i Knattamossen symbolen för den riktiga julen. Ingen har någonsin sett honom och det vilar en mystik över hans väsen. Han smyger runt knutarna när vi öppnar våra paket och sover på höloftet i den röda ladan med vita fönsterkarmar. När jag öppnade kuvertet innehållandes en liten tomte och en skyddsängel från mamma vällde minnen och känslor över mig som ingen någonsin kan ta ifrån mig.

Känslan av att inte veta allting gör julen spännande, även om man precis passerat 20. För det är nu man inser att julen är något mer än bara paket. Det är en känsla.

Lugn

Så lägger sig lugnet i lägenheten igen. Hjärnspökena har gått och lagt sig i garderoben bland smutstvätten. Tystanden är bruten.

Loney, Dear - I am John