Tystnad

Bara fullständigt tyst. Det är inte så jag vill ha det. Får klåda. Försöker dränka den med musik som får mig ännu mer melankolisk. Den där tystnaden. Den ekar i huvudet. Jag vill inte veta. Vill bara att du ger ifrån dig ett ljud.



Ett litet livstecken.

Long Message Service

Egentligen borde jag sköta om mitt liv och låta hjärnan jobba och göra något vettigt. Istället sitter jag med mobilen i handen. Den har varit inne i andra andningen länge nu. Förbrukat ett antal kattliv. Har den en bra dag surrar den lite förstrött när man pratar med folk, är det värre lägger den på av sig själv. Blir varm och morrar. Klimakteriebesvär med andra ord.

Trots allt går det att skriva sms med den. Och jag vet inte vad jag ska skriva. Det är typiskt mig. För även om jag skulle vilja skriva sms så kan jag inte. Invalid tänker ni. Men själva tekniken att skriva har jag, däremot kan jag inte bara skriva och skicka iväg. Det går inte. Jag är typen som författar sms. De är oftast runt 3 sms långa och innehåller mycket baktanke.

Och just nu är det där med baktanke extra viktigt. Väldigt väldigt viktigt.

Tomten! Ge mig en telepateringsmaskin i julklapp

När jag öppnade mitt postfack trodde jag att jag skulle hitta min stora tjocka personlighetspsykologibok. Ingen bok så långt jag kunde se, men däremot ett brev från Nisse.

Budskapet framgår tydligt: Nisse tycker det är dags att jag gör mig av med mitt julhatande. Brevet från Nisse innehöll, förutom uppmaningen, en mycket klämkäck och kontroversiell julskiva och en massa nejlikor och kanel och diverse svårdefinierade blad från någon annan julbuske.

Nisse bor tydligen i Malmö. Ellen förnekar starkt att hon håller honom fången. Men vem skulle inte vilja bo hos en av södra Sveriges mesta julälskare? Jag skulle gärna byta med honom.

Om natten någon gång tar slut

Ibland lever man lite mer. Gårdagens tentafestande innehöll både ett tal, dans och lite schtekande. Fick utlopp för mina sociala behov och blev ännu lite nöjdare än vad jag var innan. Folk splittrades framåt natten och gick till lite lika ställen. Jag vet i alla fall att jag, David och Åsa gjorde rätt val. Jazz eller världsmusik eller bongotrummor. Musiken på Nefertiti var svårplacerad men ooootroligt dansant.

Natten vägrade släppa tag om mig och drev mig till en annan del av staden. Över kullerstensgator och förbi gatlampor. Varje sekund spelar roll. Det är så det ska vara.

Vågar inte fundera på när baksmällan kommer. För är man full på livet så måste man ju bli bakfull på det också, eller?

Ouuu ou ou

Jag knaprar på de sista pepparkakorna hemifrån och lyssnar på The Sweptaways. Tänker på hur chockad jag blev när de dök upp på hultsfred. Jag menar: en kör kan väl inte vara spännande? Fick nog äta upp det. De är skitcoola. Oh yes.

En del kan tycka det är jobbigt att ta med sig jobbet hem

... så de lämnar det vid en busshållplats istället.

Peace of mind

Det finns bara ett ord som beskriver mitt känslotillstånd: lättad. Resten av mig är bara en ballong som exploderat. Spridit ut sina delar över allt. Försöker samla ihop mig själv. Känslan av att ha givit allt man har för att sedan bara, BANG... tentabubblan är spräckt och nu inser man att det finns något annat i livet. Som att sova till exempel! Det hade jag tänkt göra nu. Sen ska jag dricka alkohol och umgås med mina utomordentligt trevliga klasskompisar. Kanske bli lite full och bara leva och vara. Mycket mer begär jag inte.

Det här är den bästa dagen på länge, riktigt länge.

Tentan har liksom varit ett delmål väldigt länge. Efter tenta är det inte länge till jul och introduktionen på nya jobbet och massor med släktkalas och trevligheter... men framförallt kommer jag att få träffa alla. Älskade människor.

Jag är socialt understimulerad. Med andra ord; I behov av att tjôta. Två bitar insamlade. Lättad och socialt understimulerad. Får sova på saken.

Säg ett datum, vilket som helst

Tentan har börjat komma obehagligt nära. Det regnar istället för snöar. Jag håller på att bli förkyld. Det finns ingen mjölk i kylskåpet och hela hallen är full med pantkassar. Det hela kan tyckas vara lite småpestigt.

Men idag är ingenting pestigt. Idag är allting egentligen oförskämt bra! För vet ni vad? Jag har blivit med jobb!!!

Nu kan jag äntligen sluta sippra energi på att skriva ansökningar och tänka på min ekonomiska situation och för en gångs skull kanske unna mig något. Här ska inga ekonomiska kriser få stoppa mig. Det enda som egentligen kan stoppa mig är att folk slutar gå till gymmet.

3:e december.

Aoouuuu

Jag sitter på soffan med håret i ansiktet och spelar Janis Joplin på gitarren och känner mig skitcool och 70-tal. Det handlar om känsla vettdu, feeeeling.

2 timmar

Det kändes som att allt bara föll på plats. Efter ett tags tystnad, jag vet inte hur länge... timmar, dagar..., ringde telefonen. Och nu, två timmar senare, vet jag med all säkerhet hur det ligger till. Jag vet vem som känner mig allra bäst, av alla människor på hela jorden.

Vi speglar oss i varandra och helt plötsligt vet jag så mycket mer om mig själv. Det handlar inte om att vi är lika varandra, för hur spännande hade det varit? Det handlar om att vi kompletterar varandra. Och respekterar varandra. För det mesta i alla fall.

Jag kommer inte ihåg sist vi sågs. Kanske var det någon gång i början av augusti? Abstinensbesvären börjar bli seriösa nu. I augusti var det sommar i Falkenberg. Kanske regnade det, men ändå: sommar. På juldagen ska vi köra traktor. En typisk Astrid & Gertrud-grej. Inte för att vi egentligen kan köra traktor, men så länge den rullar åt något håll så står man åminstone inte still.