Röj

Sa jag att vi ska ha vår 20-årsfest i en lada?

Om inte: Vi ska ha vår 20-årsfest i en lada.

Det ska grävas en grop till det mobila utedasset, fixas blandskivor med raggarmusik och barnsäkras.

Skål & Välkomna gott folk!

100 rop, tusen tankar

Tiden räcker inte till. Springer iväg. Finns inte. Går åt till annat. Ni ska veta att det händer saker i alla fall.

Sena nätter på staden mynnar ut i trötta dagar på jobbet med tanter, fläskfilé på extrapris och kvalitetstid i fikarummet. Igår satt jag på en sten i Majorna i Göteborg medan min pappa åt korv med bröd. Förhoppningsvis sitter jag på översta våning i just denna stadsdel när hösten tågar in.

Snart är det dags för tjugoårsfest. Det dröjer dock hela 36 dagar tills jag fyller år. Däremot fyllde min vapendragare år i måndags. Klockan 04.16 stod jag utanför hennes fönster med min gitarr. Det var svårt att säga om solen gått upp, eftersom det haglade så mycket. Chockad blev hon i alla fall.

Och nu ska jag spela fotboll. Till helgen är det midsommar. Jag har plockat på tok för många blommor på senaste. Det känns som någon kört in en stavmixer i huvudet på mig. Inte vettigt någonstans.

På något vis lever jag i alla fall.

Bland surfare och turister i Apelviken

Är lite småpepp på att se något på Majas i sommar. Ingen sommar utan Majas Vid Havet liksom. Inte konstigt att det är en av mina absoluta favorithak. När jag och Hedda var blott 17 år lyckades vi smita in på den mest magiska Håkan Hellström-konserten någonsin. Ett par hundra personer, en blå himmel och fullständig eufori. Det var längsen...

Precis innan jag fyllde 18 (ännu en insmitning) dracks det gin & tonic på klitterna i Apelviken. Ett smålulligt "jag visste inte att det behövdes leg?" räckte inte så långt. Som tur var lyckades vi hitta en kompis pappa som kunde vara målsman åt mig. Sedan fick vi uppleva Marit Bergman på en armlängds avstånd.

Kollar just nu upp vilka som spelar. Hellsongs eller fredagsklubben Handen på hjärtat med Vapnet som gäster verkar inte helt fel! Eller varför inte Detektivbyrån eller Kristian Anttila? Det här bådar gott.

Oh yes

Min kärlek till Billie The Vision är obeskrivlig. Framförallt för att de är ett av Sveriges bästa liveband. Lyssna på några av låtarna från deras nya platta här. Att det dessutom går att ladda hem alla deras gamla album gratis är inte illa. Inte illa alls.

Kalla mig

När solen gick upp över Ätran och Tullbron satt jag på en parkbänk. Klockan var 5 på morgonen. Staden låg helt tyst. Polisbilarna hade slutat att cirkulera för längesedan. Kanske var det spriten, men jag inbillade mig att det var sommar. Tänk om det kunde vara det. Jag önskar att det vore så.

Ett par timmar senare vaknar jag på en soffa hos Åsa och Emil. Och även om jag var självförvållat bakis var det trevligt igår. Det är det alltid där. En stund senare frontar jag Deluxe Edition Wettex-trasor med fula mönster, dirigerar vilsna kunder och plockar ruttna jordgubbar på jobbet. Det går långsamt, men ändå framåt. Hjärnan behöver inte arbeta, armarna och benen sköter sig själva.

Men så plötsligt kommer jag hem och slår på datorn. Och då ramlar ångesten in som ett brev på posten. Ett 6 månader gammalt brev. 6 månader! Hjärnan försöker koppla. Känna efter. Vad vill jag? Vad fan håller jag på med? Det är dags att avsluta något som skulle avslutats för ett bra tag sedan. Hur det nu ska gå till.

Jag vet inte.

Hög på västkustluft

Det är väldigt lätt att andas för tillfället. Som att trampa på en cykel som rullar i en nedförsbacke. Inget motstånd. Det är mitt i natten och jag borde sova. Jag ville bara säga att Falkenberg inte är en så dum stad för tillfället. Kanske vågar jag nästan sträcka mig så långt att jag vågar säga att jag saknat hålan. Framförallt mina fina vänner.

Borde sova. Vill inte sova. Tänkt om känslan är borta imorgon?

Hemma del 1

På badbryggan i Ätraforsdammen frågade Markus om vi kunde leka. Han visste att jag hette Johanna. Min granne Kristian hade sagt det till honom. Jag och Kristian brukade fika i en kohage, spela fotboll och göra hemmagjorda fiskedrag. På den tiden var allt väldigt okomplicerat. Oskyldigt.

Jag tittade blygt på Markus och gick därifrån. Även om jag ville leka med honom så vågade jag inte. Han var så rättfram. Sa vad han ville direkt.

Vi växte upp allihopa. Ibland säger vi hej, frågar hur läget är och hör oss för. Markus lärde jag aldrig känna, men fortsatte att avguda. Det spelar nog inte så stor roll att ingen av oss känner varandra längre. Minnet bor i platsen. En förnimmelse om Mariekex med rabarbersaft. En dammig grusväg fram till omklädningsrummen. Bildäcksgungorna som man kunde gunga högt högt på. En hink och en spade. Det mörka, kalla vattnet i kraftverksdammen.

Siesta!

Hässleholm bjöd på finfint väder, många bra konserter, Eskilstunasällskap, bajjamajjarave, punkgrannar, stora mängder dans och lite tyska men mest skånska.

Pankakaspaus efter att tältet monterats ihop.

Hårspray är som bomull för själen.

När blyga Anna Järvinen spelade var ögonen inte helt torra.

Radio Dept. var bra, men gav inte den hängivna publiken ett enda extranummer.

Dans dans dans till Håkan Hellström. Dansades även en hel del till Kristian Anttila i eftermiddagssolen. Andra som är värda att nämna är så klart Billie the Vision och El Perro Del Mar. De som lyckades ta sig in till Casascenen för att se Billie kan vittna om värsta draget sedan jag vet inte när! Dock synd om dem som fick stå utanför... El Perro Del Mar bjöd på väldigt vacker popmusik. Storslaget i sin litenhet.

Utmed Koh San Road

Sa jag förresten att jag tatuerat mig? Det enda mamma sa innan jag åkte på semester var:
"-Vad du än gör, så tatuera dig inte!"

På bilden såg den ut som en väldigt graciös svala. På mitt ben ser den mer ut som avkomman av en pingvin som blivit våldtagen av en fladdermus. Eller möjligtvis en kolibri, om man är snäll.

Tur att den går bort om två veckor. Om det inte varit för att min kamera har virus skulle jag lägga upp kreaturet här.

Schwedenland

Och så kom vi hem. Äntligen skulle man kunna säga. Ett überförsenat plan till Köpenhamn levererade strax innan lunchtid två trötta resenärer vid namn Johanna och Ellen. Vi samlade upp våra ryggsäckar och begav oss in till Köpenhamns centrum. Laglig bränslepåfyllning och sola näsan på en uteservering. Tågresan hem var rent utsagt underbar. Jag drömde om landsvägsromantik med 30-talscyklar. De skånska fälten susade förbi. Borta bra men hemma bäst.

Men imorgon bär det av mot Skåneland igen. Jag hämtade upp Bajlen hos farmor innan. Det har gått hål i ljuddämparen. Den låter som en äkta raggarbil. Pappa bedömmer att den håller till Hässleholm. Förhoppningsvis dyker skattemärket upp imorgon... Annars får jag slänga upp lilla systeryster och Grunge-Sandra på ett flakmoppeflak och ta kustvägen istället för motorvägen, för till Siesta ska vi. På ett eller annat vis.

Nu tycker min något mer ordningsamma lillasyster tycker att jag borde packa nu. Eller packa upp min thailandspackning och packa ner festivalkostymen. Silvertejp är det viktigaste, det klarar man sig långt med.